Filmaren, blindtarmen och Sjöstrands nej tack

IFK mot tippade jumbon samtidigt som Lugi–Ystad i Lund. En av få handbollskvällar i Skåne där IFK inte spelar en av huvudrollerna. Själva gick vi ner till en enkelsida till torsdagstidningen och jag trodde till och med att jag skulle vara ensam reporter på plats. Men jag glömde så klart bort Norra Skånes Björn Cederlund. Och när även Kvp:s Elisabeth Lindbäck dök upp var det egentligen vara förbundets Fredrik Hasselgren som saknades för att vi skulle utgöra en full trupp. Flinck på Sportbladet ser man mer sällan, så han får nog mer räknas som en super sub.

***

I alla fall. Mycket till match blev det inte. Ola Lindgren luftade bänken rejält och av avbytarna som tog chansen så var Johannes Larsson allra hetast. Nio mål på nio skott och dessutom inblandad i en del skumma situationer. Han gick in i dueller, kastades i golvet och kallades vid något tillfället för filmare och ilsknade till. Dessutom armbågade han Johan Jepson (!) i en lustig omställningssituation så att lagkaptenen fick sy tre stygn i bakhuvudet.

***

Marcus Dahlin fortsätter däremot att ha det tungt. I kväll kunde man nästan inte låta bli att tycka synd om honom. Publikens anspänning ökade för varje miss och i slutet ville de så gärna att Dahlin skulle få in ett skott. Men det ville sig inte, hur fri han än blev. Efter matchen gick det inte att ta miste på hans nedstämdhet och det var med en klump i halsen han berättade om känslorna:

”Det var längesedan jag var så här förstörd. Det har aldrig hänt förut att det har varit så här illa. Man har inte spelat så mycket i år och vill visa vad man kan, så går allt bara åt helvete”, säger han bland annat i den HÄR texten.

***

Leo Larsson försvann plötsligt från målet och rusade in i omklädningsrummet. Han kom tillbaka efter en stund, men jag frågade ändå doktor Waldén efter matchen vad som hände. Han vred på sig och när Leo själv kom ut lite senare kröp det fram att han bara varit lite dålig i magen.

– Blindtarmen gick i sönder, skojade Leo.

Måste man så måste man.

***

Kungaligan föll bort ur pappersvarianten, så ni får den här också:
Johannes Larsson 3
Richard Hanisch 2
Inge Aas Eriksen 1

***

Ännu en stor svensk handbollsspelare som tackar nej till landslaget. Den här gången är det Johan Sjöstrand som alldeles för tidigt lägger ner karriären i blågult. Han har inte motivationen utan vill använda tiden till andra saker. Det har blivit lite av en tradition inom svensk handboll att spelare bojkottar landslaget. Det som började med Marcus Ahlm och sedan fortsatte med Kim Andersson, Kim Ekdahl du Rietz och nu alltså Johan Sjöstrand.

Själv tycker jag det är förbluffande. Jag ger mig inte in på de enskilda fallen, alla har säkert sina anledningar, men jag tycker det är märkligt att reaktionerna inte är större. Eller större och större, snarare att reaktionerna helt uteblir. Ingen verkar bry sig. Snarare tvärtom. Man drar förmildrande jämförelser med hockeyn där spelare tackar nej till VM mest hela tiden. Som att det skulle göra trenden inom handbollen mildare. Dessutom håller inte parallellen eftersom ett hockey-VM spelas mitt under brinnande Stanley Cup-slutspel och saknar de bästa spelarna. Plus att spelare som tackar nej till VM sällan bojkottar Tre Kronor som företeelse. I handbollens fall handlar det ju inte om att spelare tackar nej till ett EM eller VM, de säger ju nej till ALLT landslagsspel. Ekdahl du Rietz gläntar på dörren till ett OS, men då ska andra göra jobbet på vägen dit. Och när det väl är dags är man med för att man själv tycker att det är lite roligare med ett OS än ett EM, inte för att känslan för landslagströjan plötsligt skulle vara annorlunda.

Det finns och har funnits liknande tendenser i dansk landslagshandboll, men Sverige är det landslag där stjärnorna säger nej i allra störst utsträckning. Ja, det enda landslaget. Själv kan jag inte komma på några världsspelare i dagens handboll som inte representerar sitt landslag. Men fortsätter det så här så går vi kanske mot handbollsmästerskap som påminner mer om just hockey-VM, där det blir fler inhemska spelare eftersom proffsen inte ställer upp. Åtminstone från svensk synvinkel. Det är kanske priset vi får betala när klubbar och förbund inte kan hitta en vettig lösning för att minska belastningen på spelarna. Om det nu verkligen är allt som ligger bakom, det verkar ju inte riktigt så i Sjöstrands fall. Hans Melsungen spelar till exempel inte i Champions League.

Men kanske speglar mitt twitter-flöde verkligheten i det här fallet. Där är det nämligen ingen som höjt på något ögonbryn över Sjöstrands nej tack till landslaget. Inga konstigheter alls, han vill ha mer fritid, allt är i sin ordning. Klart han slutar, så mycket tid som han lagt ner. Nyheten toppade sajterna hos de rikstäckande tidningarnaen liten stund, sedan var det bra med det. Möjligen att Flinck bloggar och Patrick Ekwall skriver en söndagskrönika, men i övrigt märks det knappt att en av våra bästa spelare de senaste åren bara försvinner. Det blir aldrig någon debatt eftersom ingen tycker det är konstigt. Det är kanske den viktigaste och mest deprimerande domen av alla – att ingen längre bryr sig.

Ola Lindgren kommenterade Sjöstrands avhopp på presskonferensen efter dagens match:
– Jag tycker givetvis att det är tråkigt, men vi kan inte göra annat än att ställa frågan. Har man inte motivationen och man har andra intressen som man tycker är värda mer så kan man inte tvinga in folk i landslagsverksamheten. Det bygger på en frivillig basis och spelarna måste vilja. Det är en otroligt bra målvakt och han är för ung för att sluta i landslaget på grund av de sakerna han säger.
Vad fick ni för förklaring?
– Den som han har gått ut med, att han inte har motivationen som krävs för att spela i landslaget och att han värdesätter tid som landslaget tar i anspråk. Det är vad han har sagt.

***

På fredag drar IFK till Polen och det blev min lott att haka på. Jag är ganska taggad på Kielces gula långsidor faktiskt, även om IFK kanske inte är det lag som drar igång publiken allra mest. Jag blir inte ensam svensk skribent på plats då heller faktiskt, förbundets Fredrik Hasselgren är nämligen också anmäld till resan. Då utlovar jag en närmare presentation av denne smått mytologiska gestalt som dyker upp på handboll och fotboll när man som minst anar det.

/Robin