Blondinen, skissen och förutsättningarna

God afton! Bloggkvällen bjuder på kungar och krönika. Let’s go!

”Jag var väl lite trött”. Först såg det ut att bli en utklassningsseger, sen såg det inte ut att bli någon seger överhuvudtaget. Men när Sverige till slut hade säkrat poängen mot Serbien var vi nog många som mest satt och hoppades på att vi bara skulle vinna med de där tre bollarna. Och medan resten av laget bara öste på var det Mikael Appelgren som infriade förhoppningarna när han elegant hoppade bort från målet och släppte in Serbiens sista skott. ”Ingen kommentar”, sa han först när Suzanne Sjögren frågade om målet. ”Jag var väl lite trött”, tillstod han till slut med ett garv. Blondinen från Uddevalla är en skön figur och han hade ju alla rättigheter i världen att faktiskt vara trött. Hans insats i målet var fenomenal. Och det behöver Sverige om det ens ska bli tal om några medaljmatcher.

Cindric. Det har varit mycket snack om skadan på Domagoj Duvnjak sedan premiären och Kiel-tränaren Alfred Gislason har varit ute och vevat mot Kroatien som ”med alla medel” försöker få storstjärnan spelbar i EM. Nu ser det onekligen ut som att Kroatien klarar sig ganska bra ändå. Jag menar att Duvnjaks medverkan inte kommer vara AVGÖRANDE för en kroatisk framgång. Då hade det varit betydligt värre om Luka Cindric går sönder. Vardars kraftfulla, snabba och småvilda mittnia som var alldeles överjävlig i Final Four-spelet i våras har matchats sparsamt under hösten på grund av knäproblem. Men jäklar vad bra han var mot Island. Det går så snabbt både i djupled och i sidled att man nästan börjar fnittra framför teven. Det är så underhållande och upplyftande att se den typen av handboll. Håll i hatten, Sverige.

Förutsättningarna. Man kan välja att se EM-upplägget på två olika sätt. Antingen att det är en enda krånglig röra med poäng som man tar med sig hit och dit. Att det redan på förhand är nästan omöjligt för hälften av lagen i mellanrundan att gå vidare till semifinal. Och att det öppnar för läggmatcher eller ”läggsituationer” i matcher där man väljer att släppa in mål med flit. Men det är som det är (krångligt) – och då får man börja räkna. Förutsättningarna inför den sista omgången i gruppspelet är glasklara (nåja). Jag skissade lite elegant på läget, men konstaterar nog att TT förklarar läget ganska bra:

• Drömscenariot är att Serbien slår Island – och att Sverige senare på kvällen skräller mot Kroatien. Då får Blågult med sig maximala fyra poäng till mellanrundan.
• Ett medelbra läge är om Serbien antingen vinner med minst fyra mål, eller att Sverige slår Kroatien. Då reser Sverige till Zagreb med två poäng.
• Mardrömmen är om Serbien slås ut av Island – och att hemmanationen slår Sverige. Då har Sverige noll poäng och ett tufft läge om man ska få slåss om medaljerna.

***

Skrev en krönika till papperstidningen som vi kör här i bloggen också:

Mikael Appelgren var både bäst och kyligast. Men det var de brandgula inslagen som tog Sverige tillbaka i det här mästerskapet. Philip Henningssons forcerande kontringsmål och Albin Lagergrens spelsinne säkrade segern när det började bli nervöst mot Serbien.

Det så klart glädjande att Sverige är klart för mellanrundan. Att tvingas packa ihop redan efter det första gruppspelet hade inte varit värdigt. Det här svenska laget är tillräckligt spännande och talangfullt för att höra hemma i en mellanrunda.

Samtidigt är det ju typiskt att man inte kan vara helt nöjd trots att Sverige höjde sig efter haveriet mot Island. Orutinen lyste igenom både på planen och på bänken när segern blev lite för stor för att semifinalplatsen ska vara realistisk.

EM-systemet är något invecklat, men eftersom man tar med sig poängen från det första gruppspelet in i mellanrundan vill ju Sverige helst undvika att se Island där. Att vinna mot Serbien var en svensk nödvändighet, men att vinna för stort skulle bara innebära fördelar för Island.

En tremålsseger hade varit optimalt. Då hade Sverige varit klart för mellanrundan och Serbien hade bara behövt besegra Island med tre bollar för att också gå vidare – samtidigt som den svenska förlusten mot Island alltså hade varit betydelselös för fortsättningen.

Det är småsaker kanske, men eftersom Sverige inte är där uppe bland de absolut bästa lagen krävs det att varje detalj, varje marginal, är på svensk sida. Därför var det lite udda att förbundskapten Kristján Andrésson tyckte att studions resonemang om Mikael Appelgrens medvetet (?) insläppta mål i slutet var ”märkligt”. Jag skulle säga att ”Äpplet” var både bäst och smartast i Sverige. Att bara vinna med fem bollar i stället för sex är en småsak som faktiskt kan få enorma konsekvenser senare i mästerskapet.

Om Appelgren var bäst så var det samtidigt i de viktiga lägena som de IFK Kristianstad-färgade spelarna var som bäst. Philip Henningsson kommer inte att få några rubriker i EM, men hans kontringsmål fram till 25–22 kom i ett läge där det hade börjat gunga under fötterna på Sverige.

Och när Albin Lagergren är bra är alltid lagen han spelar i bra. Mot Island ville det sig inte alls, men mot Serbien var han tillbaka på normal standard. Fem mål, visst, men det är framför allt hans blick som betyder så mycket för det svenska spelet. Hans utmaning och lilla släpp till Jerry Tollbring i spel fyra mot sex innebar 27–23 och avgjorde matchen definitivt.

Viktiga små situationer. Precis som det där med målskillnaden.

Visst kan Sverige slå Kroatien och ändå få med sig poäng till mellanrundan. Men det gör man nog bara i en match av tio, om ens det. För mitt i segerruset var matchen mot Serbien ändå tydlig på så sätt att det är en bit upp till den högsta nivån. Där Kroatien befinner sig till exempel. Eller Frankrike och Norge, som vi stöter på nästa vecka.

Det blir matcher att bita i. Då är det bara att köra. För ska Sverige ha en minsta chans fortsättningsvis måste man fortsätta med det här vansinniga kontringsspelet som man stundtals visade mot Serbien.

Och då kommer jag inte att ha det minsta emot att Sverige vinner med fem bollar – eller ännu mer. Bara kör.

/Robin