😅

Om jag hade blivit ombedd summera den här semifinalkvällen med en emoji så hade jag svarat så. Svettigt, men med ett leende på läpparna. Man glömmer ju så snabbt, men förmodligen är Norge–Kroatien den mest underhållande handbollsmatchen jag någonsin har sett. Och efter att ha ögnat igenom twitterflödet förstärktes den bilden. För när det danska handbollsoraklet Rasmus Boysen, som ser betydligt fler matcher än vad jag gör, har samma bild är vi nog närmare faktumet att det var en historisk match.

One of the best matches I’ve ever witness. I can’t believe it!#ehfeuro2020 #handball

— Rasmus Boysen (@RasmusBoysen92) January 24, 2020

***

Zeljko Musa. Jag måste ju hänga upp det på någon. Kroaten gjorde bara ett enda mål i matchen, men det var också det vinnande målet. Efter 80 minuters spel avgjordes matchen i det sista anfallet. Så brutalt på så många olika sätt. Jag och många med mig räknade nog ut ett totalt tröttkört Kroatien inför den första förlängningen. Jag och ännu fler med mig gjorde nog samma sak inför den andra förlängningen. Men som så många gånger förr vann intelligensen mot den råa kraften och farten. Sander Sagosen är världens bästa handbollsspelare, men Domagoj Duvnjak var hela paketet i den här matchen. Passion, hjärta, hjärna, kunnande, kondition och… vinnare. När Cindric inte kunde och Karacic inte vågade hängde allt på Duvnjak. I första halvlek, i andra halvlek, i första förlängningen och i andra förlängningen. Nu hoppas jag bara att Kroatien finner någon slags ork så att de kan genomföra finalen på ett värdigt sätt. För mig räcker det, för jag har redan sett en av världens bästa handbollsmatcher.

Comic Relief. Jag försöker inte håna Norge här, men på senare år har de blivit mästerskapens underhållande inslag, utan att kunna leva upp till allvaret. Och med allvaret menar jag vinna när det gäller. Norrmännen är fortfarande utan guldmedalj, men för mig som svensk är det bara att tacka för underhållningen. För det spelas inte sådana här handbollsmatcher utan att minst ett av lagen bjuder upp till fart och tempo. Det fick vi se i den andra semifinalen och det får vi sannolikt se i finalen på söndag. Det spelar ingen roll hur mycket spelintelligens det finns på banan, det blir ingen riktig handbollsklassiker, inga oförglömliga matcher, om två lag spelar likadant och på ett eller annat sätt tar ut varandra. Det behövs motpoler. Samtidigt… det finns ingen anledning att ta dumma beslut i onödan för spänningens skull. Norges förbundskapten Christian Berge tog ett sådant beslut. Norge hade hämtat ikapp ett tvåmålsunderläge och gått upp i ledning med sju minuter kvar av ordinarie tid. Man var inne i ett flow och gick för en tvåmålsledning mot ett allt tröttare Kroatien. Då tog Berge plötsligt timeout. Osmart. Och med den extra vilan i ryggen gjorde Kroatien två raka mål och ordnade en förlängning. Nej… det där var ingen coaching i världsklass.

Stackarna. Slovenien och Spanien fick den mindre stora äran att följa upp Norge–Kroatien. En mardröm bara det. Den kroatiska publiken, som hade lyft hela Tele2, hade lugnat sig. Varken Spanien eller Slovenien ville dra upp tempot. Dessutom var Spanien lite för bra för att matchen skulle ha någon riktig nerv. Och när det väl var på väg att bli nerv i slutet bestämde sig den danska delegaten för att lyfta sin tunga ända från tygstolen och ge Ljubomir Vranjes två minuter för att han reagerade på ett domslut. Det är den typen av taktkänsla som förstör handbollsmatcher. Och om jag hade blivit ombedd att summera det beslutet med en emoji så hade jag svarat så här:

😡

/Robin