Kompromisser, i skuggan av Cindric och Chrintz konstmål det mest nyskapande Sverige bjudit på

God afton.

Skrev en krönika om Sveriges EM som jag tycker att vi inleder med före kungarna.

***

Kristján Andrésson var den nyskapande förbundskaptenen som slutade experimentera. Och som tvingades till det. Nu ska Glenn Solberg försöka göra Sverige till något unikt igen. Jag har bara svårt att se på vilket sätt han ska lyckas.

Inför halvtomma läktare packade Sverige ihop och lämnade sitt eget EM. Egentligen gjorde man väl det redan efter katastrofen mot Portugal, en hel vecka före semifinalerna i Stockholm. Visst pågick det en slags konstgjord andning fram till mötet med Norge, men det var en match som alla egentligen visste att de skulle förlora.

Så bra som det såg ut mot Island har det inte gjort sedan premiären mot Schweiz. Men min uppgift här är att summera hela Sveriges EM och då tvingas jag ändå konstatera att blågult tyvärr inte har tillfört någonting till det här mästerskapet. Matchen mot Island får ursäkta, för när det har gällt något så har spelet varken varit effektivt eller underhållande och förbundskapten Kristján Andrésson har, i sitt sista mästerskap, bakbundits av det hopplöst omoderna i att så många spelare bara är riktigt bra åt ett håll.

Andreas Nilsson, Lukas Nilsson, Max Darj, Jim Gottfridsson, Jesper Nielsen, Simon Jeppsson och Philip Henningsson är alla spelare som av olika anledningar mestadels matchas på ena sidan av planen.

Hela Andréssons coaching byggde i slutändan på kompromisser. Och det är ett pussel som inte ens den kreative tänkaren från Eskilstuna klarade av att lägga.

Det mest nyskapande Sverige har bjudit på under EM är fortfarande Valter Chrintz konstmål i premiären mot Schweiz. Så het han var då, Chrintz. Det har nog aldrig pratats eller skrivits så mycket om IFK-liraren i handbollsvärlden som under den kvällen.

Chrintz gjorde för övrigt ett urläckert kantmål även mot Island. ”Ett skopskott”, som Claes Hellgren kallade det. Chrintz, med en pigg aura som hör hemma i ett landslag, har gjort ett klart godkänt premiärmästerskap. Den andra IFK-spelaren, Philip Henningsson, har gjort mindre väsen av sig, vilket också är lite av hans roll.

Efter alla kompromisser mellan försvars- och anfallsprioriteringarna har Andrésson haft fler bekymmer. Och Albin Lagergrens hjärnskakning hjälpte honom inte.

Stora, tunga skyttehot är kanon om det blandas med lite finess och kreativitet eller en rak och tydlig spelidé. Men Sverige har inte visat upp något av det i matcherna som har betytt något.

Och bortsett från det något turliga EM-silvret 2018, där Sverige bara vann fyra (men rätt) matcher, har utvecklingen snarare gått bakåt än framåt de senaste åren.

Kim Ekdahl Du Rietz erkände själv i en av Viasats sändningar att han sköt från lägen han normalt sett inte skulle skjuta från eftersom han helt enkelt inte trodde att det skulle dyka upp något bättre alternativ.

Då är det dåligt med tro på det egna spelet.

Själv har jag mest av allt suttit och saknat svenska spelgenier.

Kroatien har Igor Karacic och Luka Cindric. Spanien har fortfarande Raul Entrerrios. Slovenien har Dean Bombac och Miha Zarabec.

Mittnior och spelartyper som Sverige saknar. Som växlar tempo, är luriga och sätter både sig själva och andra i lägen. Mittnior som i stort sett alla världslag vill ha och behöver.

Norge har kanske inte heller den spelartypen, men de har ju Sander Sagosen i stället.

Att ha Jim Gottfridsson är sannerligen inte fy skam. Men när Ekdahl Du Rietz och Lukas Nilsson oundvikligen och allt oftare körde fast utan att få spelet att flyta hade Sverige mått bra av en tempodrivare som bryter mönster.

Men den lyxen kommer tyvärr inte Glenn Solberg heller att få nu när han tar över. Sverige producerar inte den typen av spelare och spelar inte den typen av modern handboll. Så vi får väl hoppas att han bygger ett extremt tydligt landslag i stället. Ett landslag som kanske kan dra upp tempot och samtidigt inte behöver ha två, tre anfall/försvar-byten för att fungera.

***

Darke Horse. Jag hälsade på hemma hos Valter Chrintz inför EM och när vi satt och spekulerade om eventuella överraskningar så varnade han faktiskt för Portugal. Något av en överraskning där och då får man säga, med tanke på att de hade Frankrike och Norge redan i gruppspelet och därefter en stentuff mellanrunda. Men sedan kröp det ju fram att Chrintz hade dålig koll på EM-formatet och trodde att tre lag gick vidare från den första gruppen, så då ångrade han sig. Därför var det inget resonemang som kom med i texten. Men han borde ha hållit fast vid sin grej. Portugal var för mig EM:s största överraskning. Med ett sånt självklart go i laget oavsett resultat och med några riktiga superknallar i bagaget. De gick inte till semi, men de inledde något som har potential att räcka betydligt längre framöver. Oerhört sevärda, även med deras sju mot sex-spel som stundtals är ren perfektion.

Däremot är det bara att lyfta på hatten för Tomas Axnér. Jodå. Han var nämligen den enda i Flincks ”experttips” inför EM som tippade Slovenien som dark horse. Och det i en mellanrunda som Sverige, Norge, Frankrike och Danmark väntades tillhöra. Portugal må vara den största överraskningen, men dark horse-utnämningen går tveklöst till Slovenien, som under Ljubomir Vranjes har sett både stabila och sevärda ut samtidigt. Det hör inte till vanligheterna. Semifinal mot Spanien väntar och visst hoppas jag lite mer på Bombac än på jättar som Maqueda och Canellas.

I skuggan av Cindric. Säg den första spelaren jag tänker på i Kroatien! Luka Cindric. Säg den andra spelaren jag tänker på i Kroatien! Domagoj Duvnjak. Säg den tredje spelaren jag tänker på i Kroatien! Zlatko Horvat (det är sant). Efter där någonstans skulle jag säga att Igor Karacic kommer. Han som lever och verkar i Cindric skugga. I dag, när Cindric var skadad, vilade eller rent allmänt var icke spelbar, levde Karacic ut. Tio mål mot självaste Spanien. Och lika sevärd som han egentligen alltid är utan att få tillräcklig uppmärksamhet för det, åtminstone i mina egna kanaler. För övrigt var det skönt att ha en match som Kroatien–Spanien i den sista omgången också, så att man åtminstone fick en EN riktig handbollsmatch.

EM-upplägget. Jag fortsätter på ovan ämne. Det finns fördelar med mellanrundor i EM och VM. Flera lag kan ha chansen långt in i turneringen. Många sevärda matcher. Många viktiga matcher även tidigt i turneringen som kan spela stor roll i slutändan. Och så finns det nackdelar. Som i kväll. Vi var alltså i den sista omgången före semifinalerna. Normalt sett är det här en kvartsfinalkväll. En kväll där stora fotbollsturneringar peakar. Men nu fick vi i stället se matcher där Norges B-lag mötte Sloveniens B-lag. Där Sverige och Island spelade för ingenting, precis som Tyskland och Tjeckien. Nja, så här långt in i turneringen ska man inte spela meningslösa matcher. Det känns inte riktigt rätt.

/Robin