Sterbik, Viasat och Djungelboken

Det var det hele.

De spanska handbollshjärnorna. Kristján Andrésson sa i TV3-studion efter matchen att Sverige trots allt hade tvingat spanjorerna att byta försvarsspel. Det hade han rätt i, men tyvärr blev detta försvarsbyte det tydligaste beviset på att Spanien i slutändan hade betydligt fler verktyg. Jordi Ribera är bara en av alla dessa spanska handbollsgenier som är så jädrans bra på att kombinera motståndarnas svagheter med sina egna styrkor. Och hittar han inte svagheterna från början, så ändrar han, leker lite med försvarsuppställningen och hittar rätt till slut. Spanien hittar nästan alltid rätt. Nej, det här var inte alls kul.

Sterbik. Vi fick se honom till slut – tyvärr. Det är inte ett riktigt handbollsmästerskap om man inte får se Arpad Sterbik sparka upp tårna i ribban minst en gång. Han var egentligen inte helt omöjlig i finalen, men Sverige kom ju knappt till avslut. Att ta sig förbi ett taktiskt inspirerat spanskt försvar kan vara jobbigt nog. Men om man väl lyckas med det och sedan får en mytomspunnen jätte emot sig… det blir ju jobbigt. ”Pojkar mot män” är ett slitet uttryck när en handbollsmatch ser ut som den här, men det blir ju sällan mer tydligt än när Sterbik räddar skott från en Tollbring, en Wanne eller en Henningsson. Men livet går vidare och den spanske jätten är trots allt inte med så värst länge till – förhoppningsvis.

Viasat. Tack för det här mästerskapet. Proffsiga sändningar, proffsig studio och inkörda kommentatorer. Finalstudion öppnade upp tre timmar innan finalen började. Visserligen med en bronsmatch att leverera, men medan många andra tv-hus nog hade skickat Frankrike–Danmark till typ Viasat Motor passade Viasat på att bjuda tittarna på så mycket som möjligt så länge som möjligt. Så har det varit under hela EM. Full leverans. Tänk vad fint det är när handbollen tas på samma allvar som fotboll och hockey.

***

Kvällen i krönikeformat:

Den här gången var det för bra för att vara sant. Första halvlek och 14–12 var en illusion. I andra halvlek kom verkligen till slut ikapp Sverige.

Det känns ju inte så här och nu, men det är ändå bättre att göra en dålig final än att inte vara i final överhuvudtaget.

I 30 minuter såg Sverige ut att matcha Spaniens smarta, rutinerade och ändå förhållandevis anonyma världsstjärnor. Kristján Andrésson verkade ha hittat en taktik som till och med utmanövrerade de erkänt taktiska spanjorerna, som producerar det ena tränargeniet efter det andra.

Men Jordi Ribera hade inte spelat ut alla sina kort. Arpad Sterbik fick värma upp en stund före paus och stängde sedan butiken i andra halvlek. Ändå var det inte han som var den stora skillnaden. Spaniens offensiva försvarsspel väckte obehagliga minnen från EM 2012.

Då ledde Sverige med 20–9 mot Polen i paus, men gick in i väggen i andra halvlek och tappade till 29–29. Precis som då mäktade Sverige bara med nio mål i andra halvlek. Och den här gången hade vi inte en elvamålsledning att gå på.

Det blev alltså inte ens spännande. Till och med Kristján Andrésson hade till slut en överman på bänken. Han hade inga fler kort att spela ut.

Han hade kunnat testa Philip Henningsson mer i anfallsspelet. Kanske haft större tålamod och ge sju mot sex-spelet en ärlig chans. Men i slutändan tror jag inte att det hade spelat någon roll.

I den här finalen hade vi helt enkelt behövt individuellt skickligare spelare som Albin Lagergren och vänsterniorna Lukas Nilsson/Simon Jeppsson  i form. Och även då hade det blivit svårt mot ett spanskt försvar som är så här bra.

Men det finns trots allt en framtid. Det här unga laget, med en genomsnittsålder på 26 år, har inte kunnat följa upp sina bragdmatcher med en ny topprestation. Dessbättre brukar de här djupa dalarna bli allt färre och kortare med åren.

Och blickar vi framåt så har vi många år kvar med det här laget. 2020 spelar vi EM på hemmaplan och därefter väntar ett OS i Tokyo. Om vi är så här bra redan nu, ska vi kunna börja skörda frukten om två år.

För det här är ett lag som utstrålar framgång. Efter att ha sett den något udda vägen fram till final – med några riktiga djupdykningar och tre förluster – kom jag att tänka på den där textraden som Baloo sjunger i Djungelboken.

Glöm bort bekymmer, sorger och besvär. Var glad och nöjd, för vet du vad, en björntjänst gör ju ingen glad. Var nöjd med livet som vi lever här.

Sverige har inte grävt ner sig och överanalyserat de sämre matcherna, utan har fortsatt fokusera på nuet och nästa uppgift. De har verkligen sett ut att njuta över att vara tillsammans och att spela handboll som en grupp.

Förlusten mot Island glömde man fortfare än kvickt och några dagar senare besegrade man värdnationen Kroatien.

Efter alla missar mot Frankrike hittade man tillbaka via segern mot Vitryssland.

Och efter dramatiken och förlusten mot Norge tackade man Frankrike för semifinalbiljetten och superskrällde mot Danmark.

Det är ett tecken på en stark lagmoral och en vinnarmentalitet som Kristján Andrésson har en stor del i. Förbundskaptenen har byggt ett lag och en grupp som har haft förmågan att klara av en motgång genom att skapa sig en framgång.

Att förlora en EM-final mot Spanien på det här sättet är förstås en stor motgång. En enorm besvikelse.

Men om vi glömmer bort finalens alla sorger och besvär, så ser framtiden trots allt ganska ljus ut.

***

Den här bloggen har haft läsare från stora delar av världen de senaste veckorna. Det har varit kul, men nu är det slut.

Stort tack.

/Robin