Zacke, Johnny Drama och jämfotahoppet vi aldrig glömmer

Handbolls-EM

Herrejisses.

Vilken bragd. Vilket lag. Vilka spelare. Och vilken fulländad rysare. 

Tanken som aldrig riktigt ville försvinna från huvudet var hela tiden: ”Det var lite för bra för att vara sant”. Sverige hade tappat både Johan Jakobsson och Albin Lagergren. Simon Jeppsson hade lämnat in. Och på andra sidan stor olympiska mästaren Danmark.

    Det kändes lite som att Sverige hade gjort en bragdmatch i 60 minuter – och ändå skulle det inte räcka. Det skulle vara lite för bra för att vara sant. Men så blev det sant.

    I ett läge där det nog hade slagit en vanlig människa som jag själv att man nog hade gjort en rätt bra match ändå, var Sverige inte tillräckligt imponerade av sig själva för att sluta spela i förlängningen. Sverige var kyligare än tvåmanslaget Danmark.

    Den här skrällen och den här spänningen måste ha känts i hela handbollsvärlden, långt förbi de halvtomma läktarna i Arena Zagreb. Det här är historiskt. Så oerhört imponerade.

    Och om vi inte ska dela ut fem kungar en sådan här kväll, när ska vi då göra det?

    Zacke. Vilken killer han är. En vinnarskalle av GUDS NÅDE. Med Jakobsson och Lagergren borta kliver han in i sin gamla Guif-roll som om han inte gjort något annat de senaste åren. När en spelare som Mattias Zachrisson, med den skallen, verkligen bestämmer sig för att gå igenom på utsida två, då går det ta mig tusan inte att stoppa honom. Och när bolluslingen ska borras in i bortre krysset från ett halvtaskigt läge från utsida två, ja då sitter den där. Vilka tror motståndarna att de är, liksom? Vem skulle kunna hindra honom?

    Coole Krille. Om någon är en symbol för detta svenska landslag är det Kristján Andrésson. Medan jag satt och såg Kristianstad HK–Skuru och tog in rapporterna om Simon Jeppsons halsinfektion och undrade om det ens var lönt att stressa tillbaka till Sveriges match, tog ”Krille” en lugn klunk vatten ur sin flaska och tänkte: ”Jeppsson också borta… nu blir det kanonläge för Linus Arnesson att glänsa”. Jag vet inte om det var så, men jag kan faktiskt tänka mig det. Hur lugn han faktiskt är inombords kan bara han själv veta, men han måste utstråla ett slags självförtroende som får det här laget att verkligen TRO på det. Hur kan det annars komma sig att alla paniklösningar han hela tiden tvingas till nästan bara gjort laget bättre och bättre. Blir det EM-guld undrar jag inte om Andrésson faktiskt kan gå på vatten, trots allt.

    Palle. Ingen har så vackra halspulsådror (?) som Andreas Palicka. När jag ser honom så här galen kan jag inte låta bli att tänka på Johnny Drama i Entourage.

    Men Palicka är ingen Johnny Drama. Titta på honom. Han är ju i särklass. Han är Sveriges förstamålvakt i 50 procent av matcherna. Och han är en av många hjältar i det här mästerskapet. Ibland säger Claes Hellgren att han är för het ut mot skyttarna. Men Palicka får dispens för det. Om Sverige var kyligare än Danmark när det verkligen skulle avgöras var Palicka hetare än alla danskar tillsammans när de var som hetast.

    Gud. Egentligen ska man vara skeptisk till någon som går under just det namnet. För Gud finns inte. Men i Sverige finns han. Det här laget har gått emot alla sannolikhetslagar och det har inte spelat någon roll om Sverige har vunnit eller förlorat i det här mästerskapet, Gottfridsson har alltid varit missnöjd över något. Han har ju vetat det vi hela tiden har misstänkt: Det bor en EM-medalj i det här laget. Vinnarskallen hos Zacke, coolheten hos Krille och galenpannan hos Palle – Gud har lite av allting. Han sågar sig själv och laget, surar på domarna och lägger upp taktiken i timeouterna. Om ansvar har ett ansikte så borde det sitta på Gottfridsson.

    Arnesson. Jag har inte lyckats hitta något smeknamn på Linus, men så klart att han och hans jämfotahopp ska in på den här listan. Någonstans i mitten av mästerskapet, när Arnesson hade spelat i 16 sekunder eller så, satt jag och funderade på vad meningen egentligen var att ta med honom i EM-truppen. Men allt händer av en anledning, sägs det, och nu vi vet vad meningen var. Meningen var att han skulle skjuta Sverige till en EM-final. Det där jämfotahoppet glömmer man ju aldrig efter det här.

    ***

    Till sist: I denna bildblogg tycker jag att vi avslutar med en till.

    /Robin