Irritation, stolthet, glädje, ilska, hoppfullhet och tomhet

Det som känns mest surt är att vi lottades mot Frankrike just här just nu. Hade inte Niklas Landin räddat Danmark där i gruppspelet hade vi kanske kunnat ta den här skrällen några steg längre. Men mot Frankrike i Frankrike får man kanske – i det läge som Sverige faktiskt var i inför det här mästerskapet – vara nöjd med att vi faktiskt skakade om hemmanationen. Grodätarna fick bita ifrån rejält för att ta sig till semifinal och nu är det väl bara att hoppas att de springer hem hela VM. Då kanske det här var den moraliska finalen trots allt. För Sveriges insats i detta VM har varit beundransvärd. Nog hade vi haft en final i oss.

***

Just i den här matchen var det enda man kunde önska sig lite mer speltid framåt för Jesper Nielsen. Andreas Nilsson var inte sitt bästa jag och det hade sparat lite bytesförvirring.

***

Kristján Andrésson är en förbundskapten att lita på. Lugn och städad i sina blåa jeans. Förläng.

Det är ju så mycket som har varit bra under hela VM och som var bra mot Frankrike. Jim Gottfridsson har varit bäst. Lukas Nilsson höjde sig just när han behövde höja sig. Jerry Tollbring har visat att inte ens Jonas Källman kan känna sig säker på sin plats. Simon Jepsson har svajat, men någonstans har man ändå sett att där finns en rätt hygglig potential. Målvakterna har varit goa, Mikael Appelgren har höjt sig med speltiden efter Mattias Andersson-åren.

Förutom att vi fick möta just Frankrike var det också surt att Albin Lagergren fick hatta lite med speltiden. Lårkakan ställde till det för hela laget och visade samtidigt hur viktig Lagergren blivit på väldigt kort tid. Med Johan Jakobsson tillbaka har vi helt plötsligt rätt mycket att se fram emot på en högernio-position som kanske var i tunnaste laget inför VM. Lagergren har varit otrolig. En riktig hjälte. En hjärna i världsklass. Och hög internationell klass på allt annat. IFK Kristianstad får tillbaka en spelare som växt sedan december.

Inte ens domare eller delegater kunde vi skylla på. Det känns också lite surt om jag ska vara ärlig. Att bara konstatera att motståndarna var bättre är liksom ett nederlag på något sätt, även om motståndarna i det här fallet var Frankrike. Men hatten av för Oscar Raluy Lopez och Angel Sabroso Ramirez från Spanien.

***

Vi rubbar ändå hemmanationen Frankrike inför 28 000 åskådare. Med det här oprövade laget. Med ett sprudlande anfallsspel, susande kontringar, ett rivigt försvar och två profilstarka målvakter. Vad kul det var. Och vad roliga vi har varit i det här mästerskapet.

***

Kul med Norge, det ska vi inte glömma. Är det Kristian Björnsen och gänget som till slut ska ge Frankrike en sista match? Vi får väl hoppas på det.

***

Jag lämnar er där med den här märkliga känslan av irritation, stolthet, glädje, ilska, hoppfullhet och tomhet. Kan en succé ta slut i en kvartsfinal? Det känns så, men ändå inte. En härlig luddighet som ändå lovar gott.

/Robin