Alla pratar handboll, pessimism, realism och de här matcherna man jobbar för

Vilka härliga tider det är ändå. Jag och Flinck pratade handbollsklyschor i dagens podd och gudarna ska veta att det finns många. En av de allra vanligaste så här i slutspelstider är att höra spelare som säger att ”det är ju de här matcherna man vill spela, det är det här man har tränat för hela säsongen.” Anledningen till att det är en klyscha är ju också för att den är så sann. Och det gäller inte bara spelarna.

Det är bara att titta på sig själv, det är ju de här matcherna man brinner för att bevaka. När allt står på spel och desperationen lyser i spelarnas ögon. När det finns en slags intensitet i pressrummet och på pressläktaren som man inte är i närheten av under serielunken. När antalet ackrediterade journalister plötsligt skjuter i höjden och vi på Bladetsporten inte är ensamma om att driva en presskonferens. När Cmore plockar in de etablerade kommentatorerna och till och med har en riktig expert på plats. Då vet man att det är allvar. Det är ju nu det är som roligast.

Detsamma gäller för publiken. Det är en skräckblandat förtjusning som infinner sig. IFK är nere för räkning och jag överdriver inte när jag säger att jag inte har pratat så här mycket handboll på många, många år. De flesta är kritiska förstås, undrar vad i helvete som pågår?! HUR KAN DET SE UT SÅ HÄR?! Men det visar ändå på ett engagemang. Arenan lär väl bli så gott som slutsåld i morgon och även om de flesta tror att det kommer gå åt fanders så innebär det engagemanget ändå ett lyft för intresset i det stora hela.

Med det sagt. Under de här fyra senaste åren när IFK totaldominerat svensk handboll har det varit ett ständigt tjatter om att handbollen blivit så förutsägbar. IFK bara vinner och vinner, vad är det för mening att gå och titta? Det kan vara bra att komma ihåg det nu. För även om publiken kommer till arenan kan det vara värt att ställa sig frågan: Vilket är roligast? Att vinna och gå mot en säker SM-final eller att vara uträknade, ligga under med 0–2 i matcher och på riktigt stort allvar riskera att missa en finalfest över potentiellt fem matcher? Svaret i dag kan vara att det är rätt kul med spänning. Svaret i morgon kväll kan däremot vara något helt annat.

***

Kristianstadsbladet matar på med fyra sidor handboll inför lördagens semifinal. Då pratar vi det gamla hederliga print. På webben innebär det fyra fullmatade artiklar som innehåller långintervju, krönika, skadeläge och ett potentiellt farväl. Som sagt, för oss som gillar handboll är det härliga tider att arbeta.

***

Chanserna då? Själv har jag redan dömt ut IFK:s möjligheter att vända på det här. Det gjorde jag under förutsättning att man varken har Stig-Tore Moen Nilsen eller Teitur Einarsson tillgängliga på högernio. Att man i jämförelse med Alingsås har svag form på nyckelspelarna och ett anfallsspel som någonstans velar mellan det Ola Lindgren stod för och det Ljubomir Vranjes står för. Jag vill hävda att IFK så klart aldrig kan komma upp i sin 100-procentiga nivå utan Moen i spel. Spelar alla på sitt max, så kanske vi snackar om 80-90 procent. Och tittar vi på hur det har sett ut den senaste tiden så kan vi väl snarare räkna med att IFK, på en hyfsad dag, kommer upp i 60 procent av sin totala kapacitet.

Jag tror inte att det räcker mot Alingsås. Det kan räcka i morgon, men jag tror ju fortfarande att AHK är tillräckligt formstarka och breda för att vinna en av tre matcher mot ett 60- eller möjligtvis 80-procentigt IFK.

Får jag lägga in en brasklapp? Förändras statusen på Stig-Tore, vilket det trots allt verkar finnas en liten öppning för, förändras läget. Men jag har svårt att se en Moen med smärtor kunna gå in och spela en avgörande roll i tre matcher.

Däremot hoppas jag inte att någon nedslås av min pessimism (eller realism?). Jag är imponerad över vad som verkar bli en total uppslutning bland fansen i morgon och så länge chansen finns… Läs Sportchefens krönika om inte annat. Han är fylld av optimism inför fortsättningen.

***

Dömer i morgon gör Michael Johansson och Markus Winberg. Domarbyte alltså. Mirza Kurtagic och Mattias Wetterwik har ju blåst de två första mötena. Nu har Johansson/Winberg gjort en bra säsong så jag förväntar mig ingen större dramatik i det bytet. Men en annan nivå lär det bli. En inte lika tillåtande nivå. Normalt sett något som skulle missgynna IFK, men kanske är fallet det rakt motsatta i morgon med tanke på Alingsås tuffa och hittills så framgångsrika försvarsspel. Å andra sidan vill det då till att IFK tar tillvara på de chanser man får från domarhåll. Straffarna måste sitta och sex mot fem-spelet måste upp flera nivåer jämfört med de senaste två matcherna.

Sju mot sex-spelet tycker jag däremot att man kan lämna över till Sävehof. Vranjes testade i ett par anfall uppe i Estrad och det var ärligt talat något av det mest förvirrade jag upplevt.

***

Nu tar vi fredagskväll, mår lite bra och så kommer vi tillbaka till spänningen, ångesten och glädjen eller sorgen i morgon.

/Robin