Blogg

Bäst av fem, tråkiga argument och handbollens trygghetszon

Den riktiga finalveckan är något kortare i år, så egentligen kan man säga att den redan har startat. Ur ett handbollsmässigt perspektiv kunde det knappast ha blivit bättre. IFK och Malmö blev etta och tvåa i grundserien och på damsidan går det inte heller att protestera mot att det är de två bästa lagen som möts. Båda matcherna känns också helt öppna på förhand, även om IFK får gälla som liten favorit mot Malmö. Vem som är favorit av H65 och Sävehof vet jag knappt, men Ola Månsson kan i alla fall inte spela på samma skrällkänsla som han gjorde inför den förra finalen.

Så då är det väl drömfinaler? Ja, kanske ur ett perspektiv. Det rent handbollsmässiga. Ur publiksynpunkt är det däremot inte optimalt. Malmö är inte kända för att locka ett stort bortafölje och att MFF spelar cupfinal ungefär samtidigt lär inte direkt hjälpa.

Det här med hur finalerna ska spelas är annars en ständigt pågående diskussion som alltid slutar med beskedet att vi kör på som vanligt. När SEH-ordföranden Olle Hagström inför förra årets final meddelade att det inte skulle bli någon förändring var det med en ”klar majoritet” från klubbarna. Ändå ser jag spelare, tränare och klubbledare som förespråkar en förändring utan att det händer något. Och det kommer säkert inte att hända något den här gången heller.

SEH-klubbarna har medlemsmöte under finaldagarna och senast måndagen den 14 maj ska förbundets tävlingskommitté ha fått ett besked om nästa säsongs upplägg. Peter Gentzel är kluven, men har å andra sidan ingen rösträtt. Och jag gissar att de som vill se en förändring är för få, åtminstone runt SEH:s mötesbord. Problemet är pengarna. En finalserie i bäst av fem matcher är svårare att räkna hem än en gemensam finaldag med allt vad det innebär. Och trots att fjolårets publiksiffra var den sämsta sedan en finalmatch infördes gick SEH ändå plus på arrangemanget.

Ekonomin är det absolut största och tydligaste argumentet för att fortsätta, men också det tråkigaste. Och för damerna är det klart att pengarna från finaldagen sitter fint (även om man bara får 150 000 kronor, jämfört med herrarnas 450 000), men att finalen numera är en förmatch till herrarna går inte att komma runt. Det är på gränsen till ovärdigt att spela säsongens viktigaste match i en arena där merparten av publiken befinner sig i barerna. Att spela en, två eller tre finalmatcher på hemmaplan är på alla sätt – utom möjligen då det ekonomiska – en fördel.

Nu vet vi inte vad årets publiksiffra blir, men mycket tyder på att den landar på under 10 000 åskådare även den här gången. I så fall ett nytt tecken på att den gemensamma finalfesten har spelat ut sin roll och överlevt sig själv. Precis som argumentet att handbollen får stor en dag i medieljuset. Det är bara att räkna antalet artiklar och tv-sändningar från semifinalerna jämfört med finalerna för att se att fler matcher ger mer medieutrymme.

Jag tycker att det är dags för en förändring, men kan ändå inte skaka av mig samma kluvna känsla som Gentzel har. Att det är rätt kul med en gemensam final och samlingspunkt. Så klubbarna får välja: Trygga pengar? Eller större hemmapublik och sportslig rättvisa? Det tycks inte gå att få både och. Och det sägs ju att man ska lämna sin trygghetszon för att utvecklas och då krävs det lite mod från elitklubbarna. Den där känslan som jag själv har att det är ”rätt kul” med en final bör nog kastas i papperskorgen ganska omgående. För vad är det egentligen som säger att bäst av fem matcher inte kan ge lika mycket pengar – eller mer? Förutom ett finalmöte mellan Ricoh och Önnered förstås, men vad är oddsen för det.

Fler alternativ? Dubbelmöte? Då blir det ännu svårare att få ihop ekonomin. Rak serie? Ja, den sportsligt mest rättvisa, men den dagen klubbarna slopar slutspelet är dagen jag dyker från treans trampolin. Det kommer aldrig hända.

/Robin