Imponerande IFK, Leo om kollegan och en halvnaken Freiman

En gång serieledare, alltid serieledare. Det är känslan nu när IFK till slut spelade hem premiären mot Karlskrona. Komfortabelt får man säga, trots den miserabla starten med 0–5, 1–6 och 3–9 på (den ständigt krånglande) jumbotronen.

På onsdag är det Aranäs tur att komma besök och det är egentligen helt otänkbart att IFK skulle tappa några poäng där. Då har IFK ett försprång på fyra poäng redan innan serien dragit igång på allvar.

***

Nu är det sannerligen inte spelschemat som har gett IFK favoritskapet den här säsongen. Leo Larsson var inne på det efter matchen ikväll, det är lite samma känsla som för två år sedan när Kristian Björnsen, Christian O’Sullivan och flera andra gjorde sin sista säsong i IFK.

Då hade man också haft stor rotation i truppen året innan, men sedan fått spela ihop sig och bli ännu bättre till kommande säsong. Och då var det här ”spela ihop sig”-året ändå ett år när man vann SM-guld. Lite samma grej är det med dagens IFK. Efter den lite ojämna fjolårshösten toppade man formen till våren och tog det där SM-guldet.

Nu ska man skörda från den framgången och kliver in i en höst med ett lag som förmodligen redan nu är starkare än det som tog guld. Visst, Simic och Tollbring är borta, men det finns en tydligare rollfördelning på nio meter. De som var nya då har blivit tryggare i sin position i laget och de som är nya nu var trygga redan när de kom.

Richard Kappelin gjorde väl ingen kanonmatch direkt, men är det något han utstrålar – förutom vänlighet – så är det just trygghet och självförtroende. Och det krävdes inte många minuter för att man skulle inse hur mycket Helge Freiman kommer att bidra med. Han påminner redan om Albin Lagergren i det att han tar rätt beslut i nästan alla situationer. Han har en slags ren spelstil utan stök och bök som i alla fall jag tilltalas av. Han är graciös och stilren på ett sätt som påminner om en italienska mittbackar i fotboll.

Samtidigt misstänker jag att Gunnar Steinn Jónsson hade önskat sig en bättre premiär. Det är märkligt att islänningen spelar med så lite risker, men ändå har en så hög felprocent.

***

Det är silly season i domarvärlden.

Michael Johansson och Jasmin Kliko har alltså delat på sig. Det hade Radio-Glenn uppmärksammat, men gått mig helt förbi. Det är så att man höjer på ögonbrynen och undrar vad som egentligen ligger bakom det där, Kliko/Johansson var trots allt ett av våra högst rankade domarpar.

I kväll körde Michael Johansson i stället med nye partnern Markus Winberg, som alltså lämnat Richard Canbro. Betyget? Lite ojämnt här och där, men ändå stabila RRR i min bok. Det är svårt att säga vem av de inblandade domarna som egentligen gjort det bästa bytet. Lovar att återkomma i ämnet.

***

Premiärkvällarna brukar också vara spännande av den anledningen att IFK visar sin nya intro-video på jumbotronen. Den som spelas upp strax före inspring. Det var mycket återanvända bilder från tidigare säsonger, men lite nytt fanns där. Som en halvnaken Helge Freiman på slutet. Bara en sån sak.

***

Lite mer Leo Larsson. Han stal ju showen ikväll. Efteråt var det rätt intressant att höra hans syn på sin nya målvaktskollega Richard Kappelin. Det är ingen hemlighet att Leo och Nebojsa Simic var ganska olika som personer. Jag har svårt att tro att de spelade Fifa ihop under sina lediga kvällar. Förutom att båda gillar att showa med publiken fanns det inte mycket där som tydde på ett vidare utbyggt samarbete. Då är Larsson/Kappelin mer av ett målvaktsPAR som kan dra nytta av och hjälpa varandra.

– För det första är han svensk, så det blir lättare med språket och en rakare kommunikation. Det är en annan ge och ta-relation där vi stöttar och pushar varandra, sa Leo.

***

Allt som allt såg IFK bättre ut än vad jag trodde att de skulle göra. Ingen föll ur ramen. Viktor Hallén var lite övertänd i början (den hade man ändå på känn), men kom tillbaka lugnare och säkrare i andra halvlek. Mittsexorna var oklanderliga. Stig-Tore Moen Nilsen såg ännu mer explosiv ut. Albin Lagergren var Albin Lagergren. Olafur Gudmundsson var stark i andrafasspelet och Philip Henningsson gjorde en typisk ”good, not great”-match.

Nej, bortsett från första kvarten var det imponerande. Karlskrona såg stundtals ut som ett slutspelslag, stundtals som en nedflyttningskandidat. Men nye målvakten Vladan Abramovic kommer garanterat att dra in många poäng till Blekingelaget. Kanske till och med fler än Lars Möller Madsen, för kvällen prydd med en något tveksam tofs. Tobias Nordahl från Vinslöv fick starta och jag tyckte faktiskt att han såg riktigt lovande ut. Tyvärr blev det inte så mycket speltid därefter, jag hade gärna sett ännu mer av honom.

***

Stackars Anton Persson fick debutera tidigare än han trodde, men blåstes på premiärmålet.

***

Helge Freiman om debuten och konkurrensläget med Steinn Jónsson:

– I den bästa av världar spelar vi 30 minuter var, vi vinner och livet leker.

***

Till sist: Lite webb-tv med debutanten Richard Kappelin, som inte var vidare nöjd med sin egen insats.

/Robin