Jeppsson, Kim, Anders och alla andra

Jag försöker bli av med min eftersvettning. Förväntningarna var höga på den här fredagskvällen, men jag tror inte att någon blev besviken. Det största problemet var att det stundtals blev kaos i huvudet när man satt och försökte följa två matcher på två skärmar samtidigt. Fullt fokus på två ställen, det är varken ögon eller hjärna gjorda för. Men vi var nog många som gjorde vårt bästa ikväll.

Ola Lindgren valde Ystad. Jag trodde in i det sista att han skulle köra på Sävehof, men som med så mycket annat känns det naturligt och självklart när man väl får facit. Nu får vi ett derby som det kommer att spraka om. Allt talar för fullsatta arenor redan från start, både i Kristianstad och Ystad. På förhand har vi ett minst lika hett semifinalmöte som när IFK åkte ut mot Lugi för några år sedan. Den enda nackdelen är att det ska dröja till den 10 maj innan vi kan köra igång.

IFK kommer att vara jättefavoriter. Det handlar om att neutralisera Kim Andersson, att få hål på Anders Persson och att hitta ett flyt i anfallsspelet om Ystad fortsätter med sitt så framgångsrika 5–1-försvar. Det kommer att munhuggas bland fansen och av erfarenhet lär ingen av klubbcheferna Nikolas Larsson och Jörgen Hansson vika ner sig om det vankas match utanför planen. Psykningar, pikar och små hugg… precis som vi vill ha det.

***

Lugi–Ystad. Så många möjliga rubriker. Simon Jeppssons tårar. Anders Perssons avgörande räddningar. Sebastian Seiferts revansch. Alfred Jönssons ansvarstagande. Hampus Jildenbäcks nattsvarta kväll. Kim Anderssons adrenalin. Det var återigen en match som hade det mesta. Bra domarinsatser, härligt tryck i arenan och en match som aldrig tycktes ge med sig. Anders Perssons straffretursräddning på Nemanja Milosevic kändes som spiken i kistan, men Lugi fick fler chanser. Som neutral åskådare var det bara ett rent nöje hela vägen.

Halvsparkade Sebastian Seifert gör sina sista matcher med Ystad. På något sätt är det här en revansch för honom personligen. Han besegrar ett Lugi som på pappret har ett bättre lag, han lyckas gjuta mod i YIF trots ett 0–2-underläge och han tar laget till en högst oväntad semifinal. Jag kastade in en brasklapp för Ystad inför den här matchserien, men trodde aldrig att de skulle vända ett 0–2-underläge. Men med Kim Andersson och Anders Persson vet man nu att allt är möjligt.

Det är ledsamt att Simon Jeppsson inte fick vara med när det skulle avgöras. Kanske hade hans medverkan förändrat resultatet, kanske inte. Tomas Axnér sa till Flinck att han var övertygad om att Lugi hade vunnit om Jeppsson kunnat spela. Ingen vet om det hade varit sant, men samtidigt har Lugi precis förlorat två raka matcher med Jeppsson på banan, så det är ett uttalande med vissa hål.

Hur som helst gjorde det ont att se Jeppssons tårar efter matchen. Precis som med Lukas Nilsson i Ystad förra säsongen kan jag förstå känslan att man hade velat avsluta med något stort innan proffsäventyret väntar. Det är bara att hoppas att hans knä återhämtar sig.

***

Sävehof gick in som favoriter och lyckades hålla Redbergslid bakom sig hela vägen i andra halvlek. Linus Arnesson var tongivande, men Per Sandström vann målvaktsmatchen och på den vägen är det alltid. Två lag med bortaplansnackdel gick vidare. Två lag som låg under med 0–2 i matcher. Och två lag som slutade på den undre slutspelshalvan. I Sävehofs fall vette tusan om man inte går in i semifinalserien mot Alingsås som favoriter.

Just Alingsås var annars kvällens tredje stora vinnare. En tabellfemma som får hemmaplansfördel i en semifinal, vilken jackpot.

***

Nu ska jag fortsätta att andas ut. Ta en promenad i kylan. Och vänta in Flinck innan vi spelar in den sista delen i den försenade podden. Imorgon förmiddag kommer den ut. Lyssna gärna och hör av er med synpunkter, förslag eller allmän feedback.

Nu laddar vi mot semifinaler. Yes.

/Robin