Kvartsfinalerna, Bergs farliga tillvaro och massor av bestraffningar

Slutspelet igång, fyra kvartsfinaler spelade och vi har fått de första ledtrådarna till vad som väntar framöver. Ystads förlängningsseger borta mot Alingsås sticker förstås ut där vi i övrigt fick mer eller mindre stabila hemmasegrar. Utöver det några individuella och matchavgörande insatser där bland annat Hampus Jildenbäck – åtta mål mot Redbergslid – verkade må ganska fint efter den där landslagsuttagningen förra veckan.

I övrigt tänkte jag göra om EM-kungarna till slutspelskungarna och vi inleder direkt med några punkter från de första kvartsfinalerna.

Beutler show. Det var svåra beslut i kväll när man placerade upp tre skärmar, men samtidigt skulle bestämma vilken av de tre matcherna man skulle ha på den stora teven. Jag valde Malmö–Sävehof och fick se Dan Beutler göra ännu en sån där match där han inte bara räddar, utan räddar viktiga lägen med inte sällan helt tokiga rörelser. En Beutler i hysterisk spelform. Som liksom har så mycket energi inom sig att kroppen inte riktigt vet hur den ska göra av med allt. 22 räddningar, 18 insläppta mål och det var så klart Beutler som i slutändan räddade segern till Malmö. Sävehof, där Per Sandström länge höll hyfsat jämna steg med Beutler, visade att de inte tänker vika ner sig i den här matchserien. Men det lär bli svårt ändå. Med det här försvars- och målvaktsspelet som Malmö visar upp kommer man att hålla motståndarna nere på 20-25 mål – och då blir det svårt att vinna.

Förlängningsdramat. Rivstart direkt mellan Alingsås och Ystads IF. Kim Andersson i fin form, men också en bredd där Ystad inte står och faller med honom. Den här kvällen var det Emil Hansson som stack ut med sina tio mål, men Ystad hade nio olika målskyttar och har hot från alla positioner. Alingsås räddade en förlängning efter att just Hansson varit lite väl ivrig och stegade bort tiden i Ystads sista anfall. Det blev Ystad ändå till slut, rättvist ändå med tanke på att domarna var på väg att bjuda in Alingsås lite väl billigt när de något gåtfullt gav tillbaka bollen till hemmalaget i slutet av förlängningen. Jag hade gärna sett en förlängning till, men sedan hade det fått vara bra. Det här shoot-out-avgörandet som ersatt straffarna ger jag inte mycket för. Kontringar och frilägen ser publiken redan i 60 minuter (plus förlängning), så varför ersätta det mest dramatiska vi har med tio nya frilägen? Det har jag aldrig förstått och kommer förmodligen aldrig att förstå heller.

IFK-bredden. Det var lite laddat inför IFK–Guif i går. Hemmapubliken reagerade på att Guif inte stod kvar på ett fint led när laguppställningen lästes upp och samtidigt var gästerna något missnöjda med att inte Helge Freiman fanns med. Tollarparen Emil Hansson avslöjade att hans lagkamrater gärna hade sett Freiman på planen efter Kalle Anka-citaten förra veckan. De ville väl ge honom en extra propp antar jag. Guif hängde med hyfsat ändå, men var i slutändan ändå inte speciellt nära att skrälla. Annars fanns ju chansen när Stig-Tore Moen Nilsen och Helge Freiman saknades från start och Olafur Gudmundsson pekade på jumbotronen och protesterade bort sig från matchen tidigt i andra halvlek. Det var i det läget som IFK:s överlägsna bredd visade sig. Ola Lindgren har gnällt hela säsongen över att ersättarna inte tagit chansen när de fått den, men den här gången ville Gunnar Steinn Jónsson visa att han också kunde. Och hoppas han fortfarande på förlängt kontrakt har det verkligen börjat bli hög tid att prestera. Philip Henningsson är väl inte riktigt samma typ av ”ersättare”, men inte heller han har visat storform efter EM. Men mot Guif hade han bestämt sig. Rakt på mål, inget snack, ingen omständlighet.

Straffarna. Han levde farligt mot Ystad, Andreas Berg. Inte för att han vara nära att bytas ut eller få en massa utvisningar. Nej, han levde farligt för att han hade med sig en pinne in på planen och petade ivrigt på björnen Anders Persson i Ystads mål. Berg satte fyra av fyra straffar, men bollarna kom bara närmare och närmare huvudet på Persson. Om blickar kunde döda. Normalt sett skulle jag ju vilja se vad som hände om Berg faktiskt träffade huvudet – om han skulle få rött kort eller så – men den här gången var det faktiskt skönt att det aldrig hände. Det hade kunnat bli våldsamt. Andreas Berg verkar vara en ganska sorglös typ som inte stressar upp sig i onödan, men hade jag varit honom hade jag nog pustat ut och varit glad att det inte blev fler straffar.

Straffarna OCH utvisningarna. 10, 11, 12, 5. Det är antalet utvisningar i de första kvartsfinalerna. 13, 10, 8, 4. Det är antalet straffar. Jag hänger inte upp mig på några enskilda domslut här och där, men spontant kändes nivån i den här första rundan lite väl grundspelsmässig, om ni förstår vad jag menar. I situationer där domarna kan välja att fria eller fälla var det lite väl många gånger som man valde att fälla. I ett slutspel tycker jag egentligen att man bara ska ta utvisningar när reglerna KRÄVER det, inte när reglerna TILLÅTER det.

/Robin