Lindgrens självförtroende, arge Ekman och Ralf Lundbergs morgonrutiner

Jag måste säga att jag gillar att komma till Eskilstuna. I dag var dessutom den oefterhärmlige Jarmo Mänty – tidigare radiopratare, poddare, bloggare och numera avgående (?) styrelseledamot i Guif – på plats för att hälsa medierepresentanterna välkomna. Han kunde inte skaka fram ett wifi-lösen till pressläktaren, men hej, vem kan det nuförtiden? I Kristianstad har man ju lyckats bygga en helt ny fotbollsarena utan internet till pressläktaren och med helt nya mediarum som tydligen inte fick användas av… media.

***

Man får alltid med sig en del spaningar när man varit i Eskilstuna. Som att den numera pensionerade tävlingschefen Ralf Lundberg för andra matchen i rad smög omkring i korridorerna efter matchen. Jag noterade att han var väldigt solbränd och att han verkade trivas som pensionär, även om han kallar sig själv för ”konsult”. Han finns ju i krokarna när landslagen spelar sina matcher numera. Jag fick också med mig Ralfs nya morgonrutiner som pensionär.

07.40: Uppstigning. Då har han förberett kaffemaskinen kvällen innan och via en timer vaknar han till den ljuvliga doften av nybryggt kaffe. Ibland vaknar han dock tidigare och tvingas sätta på maskinen manuellt.

Därefter följer en prioriteringsordning där han läser in sig på…

…1) Handbollsnyheter.

…2) Världsnyheter. I det ingår senaste nytt om krisen inom Svenska Akademien.

***

Jag säger ingenting om domarinsatsen – Michael Johansson och Marcus Winberg var bra – men det är ändå ANMÄRKNINGSVÄRT att det blåstes 15 straffkast och tio utvisningar. Av samma domarpar som senast i Eskilstuna delade ut blott två utvisningar.

***

Helge Freiman fick värmande applåder av majoriteten av hemmapubliken, men också en del blygsamma burop från ”hardcore-fansen” på kortsidan. Helge har onekligen haft en komplicerad relation till Guif de senaste åren.

***

I den andra kvartsfinalen kommenterades matchen ”off tube” från Alingsås. Men till den fjärde matchen hade CMore slagit på stort och skickat Daniel Kristiansson och Oscar Carlén. Jag var på väg att skriva ”det tunga gardet”, men jag kom på mig själv med att jag inte vill förnärma Tomas Axnér. Det är svårt att rangordna honom och Carlén, och det kanske vi inte behöver göra heller.

Själv var jag placerad en rad över CMore-duon och när de plötsligt bestämde sig för att stå upp och kommentera fick det den olyckliga konsekvensen att jag inte såg den ena planhalvan under hela matchen.

– Du skulle ha sagt ifrån, sa Kristiansson efteråt.

Men det har jag inga problem med. Vi har alla vår plats i hierarkin.

***

Om det blir tre eller fyra Skånelag i semifinalerna har jag ganska lite intresse av. Däremot har jag sällan känt mig mer övertygad om vad IFK kommer att välja. Det blir inte Lugi, det är en sak som är säker.

***

Jans son och Daniels lillebror Marcus Ekman är en underhållande figur. Det är möjligt att han är en av Handbollsligans kvickaste spelare, men han är definitivt den argaste. Det liksom ryker om öronen på honom bara han kliver in på banan.

***

Ola Lindgren hade bra självförtroende inför valet av semifinalmotståndare.

Krönikan efter matchen är förvisso pluslåst, men jag tycker att vi kan bjuda på den ikväll:

Jämfört med det senaste mötet under påskhelgen var mycket sig likt i Stiga Sports Arena. Den förre tävlingschefen Ralf Lundberg lurkade i korridorerna. Michael Johansson/Marcus Winberg dömde. Och Ola Lindgren duschade som vanligt blixtsnabbt efter matchen.

Men det fanns även avvikande mönster. Hemmalagets inspringsceremoni gick betydligt snabbare. Helge Freiman fick vara på planen i stället för på läktaren och fick ta emot små burop från Guif-klacken. Och gardinerna på de övre etagen hade hissats upp när de nära 3 000 åskådarna skulle pressa fram Guif till en femte och avgörande kvartsfinal. Dessutom blåste domarna – som senast vägrade att dela ut utvisningar – inte mindre än 15 (!) straffkast och tio utvisningar.

Men den allra största skillnaden var att det inte blev särskilt spännande. Efter Guifs förlängningsseger satte IFK som bekant ner foten i den senaste hemmamatchen och fortsatte väl delvis på det spåret. Efter rycket från 8–8 till 12–8 var det full kontroll matchen ut. Inte för att det var en spelmässig fullträff eller för att man ens var så mycket bättre än Guif i andra halvlek, utan mer för att Richard Kappelin aldrig tillät hemmalaget att sig särskilt nära.

Det var Champions League-klass på den 47-procentige IFK-målvakten.

Men det var också en kväll där en överlag mycket bra Albin Lagergren gjorde IFK:s fem första mål och där Viktor Hallén var 100-procentig med sju mål på sju avslut. Den sortens koncentration har kantspelaren inte visat upp på hela säsongen.

När tre av IFK:s startspelare levererar på sin högsta nivå behövs det ingen fullträff från övriga för att man ska ta sig förbi en kvartsfinal. Guif gjorde precis som senast vad man kunde. Hemmalaget spelade smart, efter sina förutsättningar och över fyra matcher finns det egentligen inget att säga om Guifs prestationer. Om man bara hade fått in frilägena på Kappelin hade det kunnat sluta annorlunda den här gången också.

Men i det stora hela är IFK:s semifinalplats inget att diskutera. Nu får man välja mellan Lugi och segraren mellan Alingsås och Ystad och detta val ska alltså stötas och blötas på måndagens lagmöte. Jag är ganska säker på att Ola Lindgren inte är särskilt intresserad av att stångas med Lugi i en semifinalserie som i så fall kommer handla om försvarsspel. Att både Alingsås och Ystad har vassare anfalls/kontringsvapen kan kvitta, det är fysiken som är IFK:s största fördel och det enda laget som kan utmana på den biten är Lugi.

Skånederby mot Ystad eller en serie mot ständiga finalantagonisten Alingsås?

Mig kvittar det. Det blir semifinaler det kommer att spraka om.

/Robin