Sävehofs Guif-taktik, KHK:s framtidstro och Ystads för korta anfall

Yes! Härligt! Båda slutspelen är igång. Kvalet är igång. Och så blev det ändå så illa att alla matcher spelades samma kväll och samma tid. Inte riktigt alla – vi har fortfarande IFK–Guif att se fram emot imorgon – men nästan. Okej då, Redbergslid–Sävehof hann man sätta tänderna i innan Kristianstad HK satte igång spelet mot Lugi i sin andra kvartsfinal. Och vi kan kanske börja kvällen just där, i Lisebergshallen.

Sävehof matchade alltså fyra niometersspelare mot Sveriges bästa 5–1-försvar. Ja, Sveriges bästa försvar alla kategorier egentligen. RIK släppte trots allt in minst mål i hela Handbollsligan. Det var en taktik som föll ganska väl ut och säkert gjorde en och annan Eskilstunabo lite avundsjuk. Det är ju Guif som ska vara det experimenterade laget i serien. Det var ju Kristján Andrésson som skulle överraska med den där fyra niometersspelar-grejen. Det gjorde han förvisso också, men inte med samma goda resultat som Sävehof.

Nu vann visserligen RIK den första kvartsfinalen, men Sävehof kan knappast klaga på målproduktionen. Jonas Larholm var precis där vi trodde att han skulle vara när det nu blev slutspel. Åtta mål och lite grinig på domarna. Dn här matchserien kommer att bli precis så tajt och tuff som vi trodde. Men första ronden till RIK, alltså.

***

Desto jobbigare blev det när KHK–Lugi drog igång och man samtidigt väldigt gärna ville ha ett öga på Lugi–Ystad i Lund. En synnerligen intressant match med en Anders Persson i storslag, en Oscar Jensen som ju är en supersub på riktigt och en avslutning som hade allt utom ett shoot out-avgörande. Jag vill verkligen se en kvartsfinal gå till ”straffar” någon gång i den här serien. Jag ogillar av tradition alla de här regeländringarna som kommer till utan någon egentlig anledning, men det kittlar ändå på något sätt. En gång kan vi väl få se det i alla fall, sen kan det vara nog.

Ystad var vassa, ledde med 6–1 innan Lugi sakta men säkert tog sig ikapp och förbi. Det gjorde det där som Kristianstad HK inte klarade av i sin match. När de väl ätit upp försprånget gick de också upp i ledning. Att gå ikapp, tappa, gå ikapp, tappa… det är för tungt att hålla på så. Men Lugi alltså, Simon Jeppsson avgjorde på en slutsekundsstraff som hela Ystad rasade mot. Jasmin Kliko och Michael Johansson må ha tagit det enkla beslutet att blåsa straff i situationen med Anders Hallberg, men inte ens jag skulle vara kaxig nog att konstatera att domslutet var felaktigt. En svår, svår situation.

Det jag däremot inte riktigt kan släppa från matchen är Ystads sista anfall. Med 50 sekunder kvar räddade Anders Persson ett kantläge och gav sitt lag chansen. 50 sekunder… med dagens passivitetsregel ska det egentligen inte vara några konstigheter att spela av den tiden utan att motståndarna får en ny chans. Men jag vet inte, det var precis som att Ystad utmanade ödet. De bollade runt i 15 sekunder utan ens en blick mot målet. Sedan tog de en timeout. Sedan fortsatte de att bolla utan en enda riktig satsning mot mål. Tro fan att armen kom upp så tidigt – för tidigt, enligt Ystad. Och när de väl insåg läget så gjorde de det enda de inte fick göra – sökte ett inspel som hamnade hos målvakten. En rejäl stegisättning utsida två hade sannolikt lett till åtminstone frikast och minst en förlängning. Nu fick Lugi sju sekunder på sig att ordna den där straffen och den är inget att skämmas över.

Ystad gav bort segern, men samtidigt blev den här matchserien kanske ännu mer intressant att följa.

***

Malmö–Alingsås? Den såg jag dessvärre inte en sekund av. Men att Alingsås vände och vann tror jag betyder att vi får ett snabbt avgörande i den matchserien.

***

Kristianstad HK var det. Det gick inte ikväll heller. Skrev följande rader om den matchen till sajten och tidningen:

Kristianstad HK får fortsätta vänta på det där riktiga lyftet. Nu har man varit med och nosat lite på finalfavoriten Lugi i två raka matcher, men har också tappat spåret i takt med orken. Däremot har man inte tappat tron – tvärtom.

Jag har svårt att tänka mig jobbigare matcher att spela än när man hela tiden tvingas jaga. När man vänder ett tremålsunderläge bara för att på några minuter tappa till en ny uppförbacke. Till slut skulle jag tro att man inte ens orka vrida nacken för titta upp på den där resultattavlan – som dessutom hänger på varje kortsida i Idrottshallen.

KHK går runt på få spelare och på så vis är det ändå imponerande att man gjorde match av det här nästan hela vägen till slutsignalen. Hemmalaget hade inte ledningen en enda gång, men var ändå så nära som 18–19 med drygt tio minuter kvar.

Mycket ansvar faller på Asli Iskit och Martina Crhova. Så länge de blir uppstyrda av en stundtals påhittig Mikaela Johansson går det an, men när de inte orkar längre hamnar bollarna ibland närmare den där resultattavlan än målet.

Jag säger ingenting om det, för att ha en chans mot ett lag som Lugi måste inhopparen Lennarth Ebbinge spela sin förstauppställning och hoppas att de orkar. KHK gjorde vad de kunde även i kväll. Lugi är ett bättre lag, mer fysiska och med ett försvar som man helst inte vill möta alls i uppställt anfallsspel. KHK försökte också undvika just det, men ett par-tre kontringsmål var åtminstone några för lite.

Att ta den här hemmamatchen var KHK:s chans att ge den här kvartsfinalserien lite liv. Nu talar precis allt för att man får nöja sig med en slutspelsplats det här året och sikta vidare mot toppen nästa säsong. Inom tre säsonger ska det bli guld, menar KHK:s ”starke man” Sten Ravhed. Den nye tränaren Ulf Schefvert ställde visserligen upp på den målsättningen, men kastade samtidigt in ett par brasklappar.

Med Schefvert kommer visioner och ett namn som borde vara en motivering god nog att presentera för framtida nyförvärv. Jag har tvekat både en och två gånger den här säsongen om KHK verkligen är ett lag och en klubb som är i SHE för att stanna. Men nu verkar det finnas en förnyad framtidstro som börjar smitta av sig även på undertecknad.

***

Amo Handboll hade fått rejält med utrymme i de stora medierna inför kvällens första kvalmöte med Hammarby. Både Sportbladet och DN braskade på sagor om den småländska uppstickaren. Nu vann Hammarby ganska komfortabelt till slut, men det var också en match man gärna hade sett. Typiskt.

Att Aranäs vann sin första kvalmatch mot Önnered passerade däremot lite mer obemärkt förbi.

***

Fullt hus väntas till IFK–Guif imorgon. Då är Albin Lagergren tillbaka. Olafur Gudmundsson är tillbaka. Och handbollsbloggen är tillbaka.

/Robin