Blogg

Schefverts nyckelsmällar, publikfiaskot och slutord om Sävehof

Så är slutspelet igång även på damsidan. För egen del blev det en resa till Lund, där Kristianstad HK blev fullständigt avklätt av Lugi. Hemmalaget hade gjort läxan efter förlusterna i grundserien – och det rejält. 3–2–1-försvaret blev lite mer offensivt och KHK körde fast fullständigt. Sedan de här nya passivitetsreglerna med sex passningar gjorde sitt oönskade intåg i handbollen har jag nog aldrig sett en domare vända spelet mer än max en gång per halvlek. Men i kväll blev KHK avblåsta tre-fyra gånger bara i första halvlek.

Man passade och passade. Låstes och låstes. Och passade och passade. De få gånger man hade lyckan att komma till vettiga avslut var det nästan uteslutande Maja Hansson på linjen som på något märkligt sätt blivit frispelad. Det var alltså klasskillnad från första till sista minut. Och man ska absolut inte låta sig luras av att det plötsligt ”bara” stod 21–15 på tavlan med tio minuter kvar. Så länge Lugi tog matchen på fullt allvar var man på väg att rinna ifrån ännu mer än de tio mål som segern till slut stannade vid.

KHK uppträdde bekymrat, ängsligt och närmast paralyserat när man i vissa stunder fick sådan fullständig panik när armen var uppe att man bara slängde ifrån sig bollen för att kunna springa hem. Jag hade inte velat byta plats med spelarna i en sådan här match. När allting går snett från början och det inte finns någon återvändo. Ingenting ville sig.

Det positiva är att det bara är 1–0 i matcher. Att det blev en tiomålsförlust spelar egentligen ingen som helst roll när nästa match drar igång. Åtminstone så länge KHK-spelarna inte låter sig plågas av minnena från den här kvällen i Lund.

***

Maja Hansson var väl den bortaspelaren som lyckades klara sig bäst. Men så stod hon också på linjen och slapp ta grovjobbet på nio meter. Men Maja kom inte billigt undan bara för det. Hon satt närmast Ulf Schefvert när han smällde nycklarna i väggen så att det small ändan bort till Lugis omklädningsrum i arenans katakomber.

***

Lugis tränare Dragan Brljevic tyckte att det gick lite väl enkelt. Det förstår jag. Och jag förstår också hans besvikelse över den tama publiksiffran på 412 åskådare. Det över 200 sämre än snittet.

– Vi kan inte tvinga hit folk, men vi har över 800 ungdomar i föreningen. Var är dom? frågade han sig.

***

Vi släpper damerna för en stund och byter fokus till herrarnas slutspel. Det var fullt ös på onsdagskvällen med tre kvartsfinaler och en Champions League-retur i Flensburg. Jag tänkte egentligen inte älta mer om IFK:s förlust i Tyskland – det blev än en gång väldigt tydligt att IFK har en bit kvar till en yppersta världsnivån så länge man bara står för en godkänd insats – utan fokuserar mer på det som har hänt i det som vi alla går all in på nu: SM-slutspelet. Jag gör det med hjälp av mina kära kungar.

Malmö imponerar – utan att egentligen imponera. Det brukar annars vara IFK Kristianstad melodi, det där med att vinna matcher trots att man kanske inte spelar särskilt bra alla gånger. Dan Beutler har varit överjävligt och var den största skillnaden mellan lagen mot Sävehof. Om en enda spelare i serien kan pekas ut som ett guldvapen så är det just Beutler. I kvartsfinalserien såg man långa stunder ganska tunga och fantasilösa ut i anfallsspelet, men fysiken är imponerande och man är ruskigt svåra att göra mål på. Inte bara tack vare Beutler (fråga Linus Persson), försvarsspelet är bevisat svårforcerat – något som inte minst IFK redan har fått känna på några gånger den här säsongen. För vi ska ju komma ihåg att det inte bara är Sävehof som förlorat två gånger i Baltiska Hallen den här säsongen.

Nu väntar Lugi. Jag är ganska säker på att IFK, om de nu slår ut Guif, kommer att välja vinnaren mellan Alingsås–Ystad i sin semifinal. Det gör säkert Malmö glada i så fall. De har ju haft bekymmer med Ystad den här säsongen och åkte ut mot Alingsås i fjol. Skulle det bli så öppnar det upp för rejäla holmgångar mellan Malmö och Lugi i en semifinalserie mellan två riktiga försvarsjättar. Lugi städade av Redbergslid oväntat snabbt och komfortabelt. Med EHF-cupmatcherna i ryggen har Lugi växlat upp till slutspelsnivå och den där extra växeln har RIK saknat de senaste säsongerna. Och när inte Tobias Thulin vinner målvaktsmatcherna får man svårt mot ett Lugi som mycket väl kan bli otäckt för Malmö.

Sävehofs märkliga säsong. Jag skrev en krönika i höstas efter att Sävehof förlorat mot IFK att laget helt enkelt inte var bättre än tabellplaceringen skvallrade om. Då låg laget åtta i serien och man hade gått och väntat länge och väl på att laget skulle lyfta. Ett lyft som, nu när allt är sagt och gjort, aldrig kom. Trots huvudtränaren Andreas Stockenbergs lilla korståg på twitter i slutet av seriespelet. Sävehof byggde upp sig själva till en otäck outsider i slutspelet, tiden skulle tas i mål, men faktum kvarstår ju att man slutade åtta och åkte ut i tre raka matcher i kvartsfinalen. Sättet man åkte ut på är egentligen inget att säga om med tanke på att Malmö är ett riktigt bra lag, men i det stora hela är det ändå en rejäl missräkning (på gränsen till fiasko) för Sävehof, som ju skulle vara den stora utmanaren till IFK Kristianstad om guldet. Det är lite samma känsla som det var med IFK efter semifinalförlusten mot Lugi 2014, fast ett snäpp värre. Nu heter det att Sävehof gjorde Malmö sämre och att man var bättre under våren än under hösten. Men jag vet inte det. Det kanske kändes så, men det hade varit svårt att föra i bevisning. Enligt facit (resultaten) var Sävehof – bortsett från förlängningsmatchen i Partille – inte närmare att besegra Malmö i slutspelet än vad man var i grundserien. Sedan går det alltid att skylla på skador och sjukdomar, men det skulle vara att göra det lite väl enkelt för sig. Sävehof borde vara större än så.

/Robin