Vita hjärtat, första besöket i Ystad Arena och mycket kvar att bevisa

Det vita hjärtat slog starkare än det brandgula. Det var mitt första besök i den nya arenan och förutom att jag slog skallen i innertaket på presstältet – som av oklar anledning är uppbyggd trots att vi redan är inomhus – och tappade ut kaffet så var det en angenäm upplevelse. Den omtalade jumbotronen var fin och hemmasonen Lukas Nilsson fick pussas i kisscamen också. Ett pulserande vitt hjärta satte tonen före match och hemmaspelarna levde upp till den riktlinjen. De tog kampen. IFK såg inte ut att orka.

Själv sitter jag på Ystads Allehandas öde redaktion och funderar över IFK:s höstsäsong. Det återstår bara en match och mycket talar ju för att man inte kommer att gå till VM-uppehåll som serieledare. Det är kanske inte hela världen, i och för sig, men jag tycker ändå att det finns många frågetecken som inte nödvändigtvis håller på att rätas ut.

Ta Gunnar Steinn Jonsson till exempel. Vi väntar och väntar på att det ska lossna, men jag vet snart inte riktigt hur det skulle se ut när eller om det lossnar. Det hänger väl ihop med mittsex-spelet också, som inte heller lyft. Och försvarsspelet. En bra insats raderar ju inte ut tre dåliga.

Det är långt kvar, men det finns fortfarande mycket att bevisa. I nuläget känns varken serieseger, topp två-placering, SM-final eller SM-guld givet. Med betoning på SM-guld. Är IFK ens favoriter fortfarande?

***

Skrev en ”kommentar” efter matchen i Ystad. Den kör vi här också:

Allting löser inte sig av sig självt för IFK Kristianstad den här säsongen. När det vita hjärtat väl började pumpa vek IFK-spelarna ner sig i derbyt.

Att vara störst, bäst och rikast är kul. Att sitta högst upp på handbollstronen kan vara en skön resa när livet rullar på och framgång föder framgång.
Men ibland måste man kämpa också. För IFK räcker årets grundkvalitéer för att vinna de flesta matcherna. Men ibland krävs det mer än så. Ibland krävs det att man visar glöd och passion. Och det saknades verkligen i Ystad Arena. Om man tittar ur IFK Kristianstads synvinkel alltså.
Ystads IF fick klara sig utan en magsjuk Kim Andersson, men det syntes tidigt att man hade bestämt sig. Ystad skulle minsann ge mästarna en match. För mästarna är inte vad mästarna var i fjol. Nuförtiden går det inte alltid att spela hem poängen på bortaplan utan att lägga manken till.
Ett underskattande försvarsspel tillät 19-årige Lukas Sandell och 18-årige Simon Källström att göra åtta mål ihop före paus. Det var i princip uteslutande ostört skytte från nio meter. När det blev mer tempohandboll efter paus orkade, eller kunde, IFK inte hålla emot pulsen från hemmaspelarna.
Och framåt var det egentligen bara Jerry Tollbring som, trots sina tre straffmissar, visade lite sug. Albin Lagergren började vinna man mot man-dueller när det samtidigt började bli för sent, men han var helt ensam. Gunnar Steinn Jonsson är inte den spelartypen (jag börjar nästan undra vilken spelartyp han egentligen är) och Olafur Gudmundsson hade problem med Anders Perssons målvaktsspel.
Nu väntar RIK, sedan ett långt VM-uppehåll. Det kan nog behövas.

***

Tack för i kväll!

/Robin