Finalfesten dagen efter

Dagen efter.

Den brandgula segerballongen hade pumpats upp under veckan och fortsatte att fyllas under en första halvlek där IFK Kristianstad bjöd på en häftig guldfest i Scandinavium. Problemet var att det var 30 minuter kvar. Och att Herdeiro Lucau satt på sjukhuset. Segerballongen small sönder med två sekunder kvar. Allt bara dog. ”Hände det här verkligen?”, kom jag på mig själv att tänka några sekunder efter slutsignalen. Hur kände sig de tusentals IFK-fans som var på plats? Tomheten där kan inte ha varit särskilt rolig.

Men jo… det hände faktiskt. Drott vann SM-guld och det gör man inte oförtjänt. Robert Bladh och Magnus Persson – två giganter som klev fram när det gällde som allra mest. Första kvarten var hjältarna många i IFK Kristianstad. Sista kvarten var de inte riktigt lika lätta att hitta. Lars Möller Madsen försökte. Charlie Sjöstrand och Johannes Larsson tog (de flesta) lägena när de kom. Men i övrigt hade IFK kört fast.

Drott tog ledningen för första gången med 59 sekunder kvar av matchen. Det är också en styrka som vi sett prov på många gånger under säsongen. Lag som ligger under har kommit tillbaka och vänt matcher på det ena osannolika sättet efter det andra. Den här gången var det Drott som fick sista ordet och det kan man inte kalla tillfällighet. De malde sig ifatt, kvitterade IFK:s ledningar både en, två, tre, fyra, fem och sex gånger. IFK fick sina chanser att roffa åt sig guldet, men tog dem inte. De hade dubbla frilägen (Lindskog och Johannes) alldeles i slutet, men brände båda. Eller om nu Bladh räddade.

Sen kan man så klart inte släppa in 19 mål på en halvlek om man tänkt sig att vinna SM-guld. Det går bara inte. Henrik Nordlander hade ingen vidare andra halvlek, det kan vi ganska enkelt konstatera. Ett lag släpper inte in 19 mål på en halvlek om målvakten är godkänd – oavsett hur försvarsspelet ser ut. Och Nordlander var inte godkänd. Å andra sidan släpper ett lag heller inte in 19 mål på en halvlek om försvaret är på topp – oavsett målvakt. Och att Magnus Persson ens får komma till skott med två sekunder kvar och foten innanför frikastlinjen är en gåta. Där ute riskerar man inte att dra på sig en straff som kan avgöra matchen, då får det helt enkelt vara värt en tvåminutare. Minst.

Ola Lindgren borde kanske ha provat ett offensivt försvarsspel med Johan Jepson som spets?

Men det är lätt att vara efterklok.

***

Herdeiro Lucau. Vilket avslut. Han har inte fått mycket gratis den här säsongen. Alla yttre omständigheter har gått emot känns det som. Ändå har han levererat på topp under i stort sett hela slutspelet. Det är karaktär och mental styrka.

…och hade han fått stå kvar hela matchen i går vet vi aldrig vad som hade hänt. Men olyckor händer och Philip Stenmalm var lite ledsen efter matchen, trots att han hade ett guld att fira.

***

Jag och fotograf Lasse Ottosson hade förberett oss på bankett, webb-tv och segerintervjuer. Men efter förlusten la vi ganska snabbt ner de planerna. Att stå där och göra tv-intervjuer med spelare som bara vill försvinna kändes inte sådär superlockande. Depp i tv brukar inte bli så himla bra.

***

Däremot var det lite mer uppsluppen stämning på Hard Rock där den ”officiella” finalfesten hölls. Hela handbollseliten var där kändes det som. Domarkåren syntes också i vimlet. Jag utbytte lite vänskapligheter med Henrik Mäkinen samtidigt som finalduon Wetterwik/Kurtagic var lika positiva som vanligt. Jag tycker för övrigt att de gjorde en riktigt bra finalinsats. Sveriges bästa domarpar, inget snack.

IFK:s spelartrupp – eller åtminstone delar av den – var också på plats. ”För helvede, ska ni liveblogga här också?”, undrade Johan Koch när han dök upp. Nej, det blev ingen liveblogg från festen, men hade IFK vunnit var faktiskt tanken att köra därifrån också.

***

Livebloggen ja… vi körde på i över ett dygn från Göteborg med kommentarer, analyser, läsartweets och uppladdningsbilder. Jag skulle vilja säga att läsarna gjorde halva jobbet, men det är nästan så det skulle vara fel. Läsarna gjorde mer än så. Med hjälp av kommentarer och bilder från twitter skapades en rätt härlig atmosfär och uppladdning inne på livebloggen. Tack för allt.

Som sagt, tanken var att köra vidare genom kvällen, men efter matchen kan man säga att stämningen dog samtidigt som allt runtomkring tog rätt lång tid. Men det kändes väl inte som att folk saknade den direkt? Alla ville väl bara hem och lägga sig.

***

Om en halvtimme ska årets IFK-version firas av i Tivoliparken. Kan bli intressant stämning. Är det här silvret verkligen något att fira? I fjol vann man ett silver mot ett överlägset Sävehof, men det här? Nja, vinkla om ”hyllningen” – eller vad det nu är – till att tacka fansen i stället. De var de verkliga hjältarna i Scandinavium igår. Vilken fest ni skapade.

***

Det blir någon form av sammanfattning av säsongen också, men inte i dag. Nu får vi samla ihop oss en smula först.

Mot nya fester.

/Robin