Tyst, sorg, Göteborg

Någon vidare match blev det aldrig när IFK (OCH Önnered) gästade Lisebergshallen. 41–23 blev det till sist och så många mål har IFK inte gjort sedan 2010 när… just det, man besegrade Önnered i kvalserien. 41–26 blev det den gången. Jag skrev en kortare analys från matchen, så vi kör den här också:

IFK Kristianstad hämtade hem två enkla poäng mot det förväntade bottengänget Önnered. Enkla poäng som förra säsongen var så oerhört komplicerade. Då hade IFK vansinniga problem i just den här typen av bortamatcher. Förluster mot Skånela och Aranäs gjorde att IFK i slutändan tappade seriesegern till Lugi.

Nu vågar jag nästan lova att det Önnered som IFK mötte i går är ett sämre lag än vad både Skånela och Aranäs var förra säsongen. Göteborgarna är tunna framåt, men borde åtminstone kunna streta emot bättre i försvarsspelet. Nu tilläts IFK:s skyttar ha lekstuga i 60 minuter. Inte ens efter paus, när man trodde att hemmalaget insett att det var spel i elitserien, blev det bättre. IFK gjorde 20 mål i första halvlek, 21 i andra.

”Det är tyst, det är sorg, det är Göteborg”, sjöng IFK-klacken.
462 personer hade tagit sig till Önnereds ”hemmapremiär”. Ett 30-tal var från Kristianstad, kanske mer. Samtidigt hade nästan dubbelt så många, 876, köpt matchen på Kristianstadsbladets hemsida. Det säger en del om intresset nere hos oss, men kanske ännu mer om ointresset i Göteborg.
Redbergslid har det inte särskilt mycket roligare på sina hemmamatcher. Inte Sävehof heller.
Göteborg, tidigare den odiskutabla handbollshuvudstaden, tappar mark. Publikintresset i Skåne håller på att förflytta maktbalansen och tiden när Göteborg med omnejd dominerade och satte trender i svensk handboll är förbi.
Skånes tid är kommen.

/Robin