Blogg

Formidabla beachhandbollstaktiken, IFK-raset och kontrollerande KHK

De handbollsfantaster i Kristianstad som trots valde Sverige–Luxemburg framför den häftiga Champions League-matchen i Kristianstad Arena gjorde kanske rätt trots allt. Eller inte, det beror lite på hur man ser det.

De som kom för att se Jerry Tollbrings återkomst blev sannerligen inte besvikna. ”Super-Jerry” hyllades snyggt med en stående ovation vid spelarpresentationen. Det var väldigt fint i all sin enkelhet. Till och med Jerry själv verkade förvånad och överväldigad, trots att han med all säkerhet visste att han knappast skulle bli utbuad. Mottagandet var så varmt att till och med Nikolaj Jacobsen på eget initiativ tog upp hyllningen på presskonferensen efter matchen.

De som däremot kom för att uppleva en ny skräll mot ett europeiskt topplag kan inte ha blivit något annat än besvikna. Tidigt i matchen satt jag och funderade på att det är så här det ser ut när man inte har någon Nebojsa Simic som storspelar i de stora matcherna. Då skiljer det så här mycket mellan lagen. Men det var som sagt tidigt i matchen och IFK låg under med fem-sex bollar.

Med facit i hand hade det inte spelat någon roll om två Simic hade stått i mål – Richard Kappelin var dessutom inte fy skam – IFK hade förlorat ändå. Nu blev det IFK:s största förlust någonsin i arenan. Albin Lagergren sa till Viasat att det var pinsamt och jag förstår honom. Raset hade liksom inget stopp.

Nu ska jag inte älta matchen en gång till här inne i myshörnan. Mina tankar kring matchen finns i krönikeformat HÄR. Det blev dessutom ännu mer funderingar kring Ola Lindgrens frånvaro. Det går liksom inte att undvika vid det här laget.

***

En tv-intervju med Jerry Tollbring hittar ni för övrigt HÄR. Fotograf Peter Åklundh gjorde sitt första framträdande efter pensionen och jag yckte nog att det blänkte till i ögonen när han ivrigt tryckte igång kameran samtidigt som Mikael Appelgren lyfte upp Tollbring på axlarna.

– Det gäller att vara på rätt plats vid rätt tid, sa Åklundh, som ganska ofta tycks vara just det.

***

Andy Schmid. Egentligen borde hela krönikan ha handlat om honom. Ge honom vilket motstånd som helst och han är världsklass. Ge honom ett demoraliserat IFK och spel i sju mot sex och han är bäst i världen. Utan tvivel.

***

Pratade med Philip Henningsson också efter matchen. En klok och ärlig kille. Det fanns liksom inte mycket att säga, men han sa det. Med all önskvärd tydlighet.

***

IFK missade öppet mål flera gånger i matchinledningen. Leo Larsson, vars utkast sällan hamnar mer än någon millimeter fel, missade. Albin Lagergren, som väl egentligen inte ägnar sig åt misstag, missade. Olafur Gudmundsson har normalt sett en högre felprocent, men han fick å andra sidan chansen från halva plan, men lyckades ändå skjuta över.

Hur förklarar man den här typen av avvikande beteende med annat än att huvudet inte riktigt är där det brukar vara?

***

Lördagens handbollsfest inleddes annars på ett lite bättre sätt. Kristianstad HK stack tidigt iväg till 5–1 mot Skara och redan där var väl matchen egentligen avgjord. Skaras anfallsspel före paus var så harmlöst att Lucie Satrapova inte ens behövde glänsa för att komma upp i 73 i räddningsprocent. KHK gjorde 11–4 på en halvlek utan att egentligen behöva anstränga sig nämnvärt.

Det räckte till och med att man bara gjorde sju mål i andra halvlek för att ändå vinna komfortabelt. Att slutresultatet blev 18–14 säger som ni säkert förstår en del om kvalitén på matchen. De tekniska felen avlöste varandra och när allt var över och den officiella statistiken summerades var siffran uppe i 40, medan målproduktionen alltså stannade vid 32.

Ett svårslaget rekord, trodde jag… tills siffrorna från Skuru–Heid (46–19) kom. En match där Heid låg under med 11–27 i paus. Totalt gjorde det tippade bottenlaget ofattbara 29 tekniska fel helt på egen hand. Hela 41 procent av Heids samtliga anfall under matchen slutade med tekniska fel.

Och inte verkar det ha varit mycket bättre i mötet mellan Skövde och Lugi. Där stannade räknaren på totalt 38 tekniska fel.

SHE kommer att bli en jämnare serie i år. Än så länge är det ganska tydligt att det till stor del beror på att kvalitén varit undermålig. Jag vet att KHK gjorde en heroisk upphämtning i bortamötet med Lugi, men bara den som lever i förnekelse kan påstå att det var en särskilt bra handbollsmatch.

Fördelen med att serien verkar ha blivit klart sämre är att Kristianstad HK inte har blivit det. KHK har tre raka segrar och har fortfarande inte gjort riktig topprestation. Det är så klart en styrka. Man har tagit sina poäng, spela roll hur det har sett ut. Det finns mer att ta ut av det här laget och med tanke på hur konkurrensen ser ut finns det alla möjligheter att bli ett topp fyra-lag. Själv var jag tveksam till just det inför säsongen, mest på grund av att truppen är så tunn som den trots allt fortfarande är. Men det är bara att konstatera: jag har svårt att se fyra-fem lag i serien som just nu skulle vara bättre än KHK.

/Robin