Ó Brannagáin, Baena och hoppet står till Zagreb

God afton, god afton.

Vi har en Champions League-match att avhandla. Egentligen två. Men om vi börjar med den i kväll så var det en sådan där kväll där IFK egentligen brukar vinna. Atmosfären i arenan. Känslan i matchen. Ett IFK i underdog-position mot ett skadedrabbat toppmotstånd. Själv följde jag första halvlek via liverapporteringen från en tågvagn och kom därför lagom till halvtidsvilan. Då hade Albin Lagergren stått för en nästintill 100-procentig insats, gjort sju mål och satt IFK i ett fint läge inför andra halvlek. Lagergren är ju en historia för sig och vi kommer att få anledning att återkomma till den mannen många gånger under de närmaste åren.

Nu var Lagergren tyvärr lite ensam på högernian, vilket säkert bidrog till att han försvann helt efter paus. I stället föll nästan allt ansvar på Olafur Gudmundsson. Eller om det var Gudmundsson själv som tog på sig allt ansvar, han har ju en tendens att göra det när det börjar bli motigt. Tröttkörda hjärnor och orutin blev till slut IFK:s fall. Plus att man hade en motståndare som trots alla skador ställde upp med världsklasspelare på varje position. Och när väl Mikael Appelgren kom in och tog det han skulle så var det liksom slut på det roliga.

Lite synd. IFK hade verkligen behövt en poäng. Kanske visar det sig att kampen om en åttondelsfinal gick förlorad just här ikväll.

***

De finska (!) domarna gjorde inget vidare stabilt intryck. Lallarbeslut åt ena hållet följdes upp med kompensation åt andra hållet. Det är den värsta sortens domslut och jag ogillar det innerligt.

Sedan kan man ju inte låta bli att fundera på det där 28–26-målet som Rafael Baena på något underligt sätt lyckades få godkänt. Mittsexan står väl inte direkt för allt det jag tycker är vackert med handboll, men det här målet var så uppenbart felaktigt att det så klart blev stor irritation på läktarna. Inte ens finnarna kan ha missat att Baena stod nere med ena foten i målgården länge och väl innan han fick iväg avslutet. Alla såg det, domarna också, men de tyckte väl att det var enklare att fria än att fälla.

***

Andy Schmid står däremot för allt det som jag tycker är vackert med handboll. Ironiskt nog leder hans briljans ofta till att just Baena gör målen, det är sånt man får tugga i sig. Tillsammans gjorde duon 15 av målen i arenan. Ola Lindgren är alltid snabb med att uttrycka sin beundran för Schmid och IFK-tränaren var snabbt framme med ett brett leende och rörde vid RNL-stjärnan efter matchen.

***

Kim Ekdahl du Rietz är skadad och hankade sig fram på kryckor i arenan. Jag hörde en intervju med Kim på radion på väg från arenan och han berättade att han räknade ner dagarna tills det är dags att lägga av. Lite synd att han inte fick vara med och spela en sista match på svensk mark, särskilt nu när han tydligen hade bjudit dit släkt och vänner till matchen. En liten – ytterst liten! – smolk i glädjen över att ha tagit beslutet att lägga av.

***

Kvällens absoluta bottennapp stod Kielce för. Förlusten mot Celje innebär framför allt att IFK plötsligt är nere som gruppsjua igen och inte längre har en åttondelsfinal i egna händer. Mycket, mycket tungt. Lägg då till att Zagrebs poäng mot Meshkov Brest i går. Det kommer att krävas seger mot Zagreb på lördag om IFK ens ska ha en chans att ta sig vidare. Kanske måste man dessutom ta poäng av Kielce eller Vardar i de sista omgångarna.

Men skönt då att åtminstone ha en bortaseger mot Celje med sig in i avslutningen. Där bevisade man för sig själva att det går att vinna bortamatcher på allra högsta nivå. Om något så visade IFK upp en imponerande moral i Slovenien. Om det mesta har sett lite kantigt och svagt ut i Handbollsligan finns det desto mer att imponeras över i Champions League-spelet. Där har man tagit sina poäng på många olika sätt.

IFK-seger mot Zagreb och därefter Zagreb-seger mot Celje. Det tar IFK vidare, om vi utgår från att det inte blir fler skrällar. Inte omöjligt, men att tvingas lita på ett Zagreb utan något att spela för i sista omgången känns inget vidare.

***

Kvällens match var också ”Match of the week” på EHF-tv. Jag passade på att prata med tv-profilen Tom Ó Brannagáin efter matchen. Munlädret gick, det kan man lugnt konstatera. Jag hann inte ens ställa klart en första fråga innan irländaren tog över showen. Han var mäkta imponerad. Av allt egentligen. Den mannen har verkligen energi. En handbollsälskare utöver det vanliga. Ni får mer av honom i nästa veckas podd.

***

En liten avstickare till Kristianstad HK också. Efter den viktiga segern mot VästeråsIrsta meddelade ju Stefan Wall att han inte kommer att träna laget nästa säsong. Själva faktumet var väntat, det var väl mer tajmingen som var lite plötslig. Ett tidigt beslut som utåt sett var Walls eget. Jag kan ju misstänka att KHK haft siktet inställt på ett mer etablerat namn ganska länge, förmodligen redan innan det till slut blev utrett att Wall faktiskt skulle bli huvudtränare.

Chefen Sten Ravhed har gjort klart att KHK går för SM-guld de kommande åren. Det är en djärv målsättning som kräver sin tränare. Och ska man få hela staden med sig på det tåget krävs nog ett namn som är både etablerat och respekterat bland nya sponsorer och kommande nyförvärv. Rent resultatmässigt har Wall gjort KHK till ett stabilt slutspelslag som redan visat att man kan spela jämnt mot de allra bästa. Han har ingenting att skämmas över när det gäller helheten.

***

Claes Hellgren, Tom Ó Brannagáin, Ralf Lundberg, Daniel Vandor, Kim Ekdahl du Rietz, Henning Fritz… Kristianstad Arena var fyllt av profiler även utanför banan.

/Robin