Fansen firade, Ola bugade och Vinslöv deppade

En ledig fredagskväll fick ändå spenderas i Kristianstad Arena. ”Tidernas party” utlovades och visst blev det fest när IFK säkrade klubbens första serieseger sedan 1953. Och jag gissar att festligheterna nådde ännu högre höjder i arenan efter matchen och på stans uteställen just i detta nu. Speaker-Kik och klubbchefen Nikolas Larsson firade med konfetti och partyhattar samtidigt som spelarna drog på sig specialgjorda segertröjor efter slutsignalen. Den ende som låtsades som ingenting var tränaren Ola Lindgren, han vandrade ut i omklädningsrummet som vanligt innan han pliktskyldigt återvände när fansen skrek hans namn. Men applåder till publiken och några bugningar fick räcka, Lindgren vet förstås att en serieseger är ganska lite värd om man inte skulle nå målet och ta det där SM-guldet i maj.

100 000 kronor och en garanterad plats i EHF-cupen i all ära – och visst ska IFK och alla fans fira efter en historisk serieseger – men jag skulle tro att Lindgren värderar en avgörande match på hemmaplan i kvarts- och semifinalerna minst lika högt. Att få välja motstånd fram till finalen gör att IFK kommer få fortsätta att sätta tonen fram till en väntande SM-final. För vid det här laget har det nästan blivit en sanning att inget lag rår på IFK i en serie över fem matcher.

Nu när seriesegern är avklarad kan fullt fokus läggas på att komma fullt förberedda till slutspelet och senare till en SM-final. Ola Lindgren är inte ensam om att ha sagt att saker och ting ska tas i rätt ordning. IFK har två spelat två SM-finaler utan att ha vunnit serien och när man nu ordnat den fjädern i hatten är det bara guldet som gäller. Å andra sidan, senast ett lag vann serien och därefter tog SM-guld var 2011 när Sävehof hade sin storhetstid. Det om något visar att grundserien är en sak, slutspel och framför allt en SM-final något helt annat. Och där har ju IFK fortfarande en del kvar att bevisa.

Men åter till kvällen. IFK Kristianstad är seriens bästa lag, om det finns det ingen diskussion. Mest av allt har jag fastnat för Leo Larssons fenomenala utveckling under säsongen. Han kom till IFK som en klar backup till Dan Beutler. Han kunde mycket väl ha förvandlats till andremålvakt även bakom Fredrik Ohlander, men i nuläget känns han som en given etta. Scenförändringen var tydlig mot Ricoh när Leo kom in efter paus. Inte bara för att han räddade mer än 50 procent av skotten, utan även för de redan så hyllade utkasten. IFK:s kontringsspel är en sak med Leo på banan, något helt annat utan honom. Att han skulle sätta en så tydlig prägel på IFK trodde i alla fall inte jag före säsongen.

***

I dagens IFK-Play lyfte Anton Lindskog fram linjekollegan Fredric Pettersson som en av de mest underskattade spelarna i IFK. Det gjorde han rätt i. Pettersson har fått ett lyft och verkligen växt (what!) med ansvaret den här säsongen.

***

Mitt i allt segerrus får vi inte glömma Vinslöv. VHK förlorade igen, den här gången mot bottenlaget Karlskrona, och håller på att tappa förstaplatsen och den allsvenska direktplatsen. Som det ser ut nu är ett nytt kval att vänta och för Vinslöv gäller det att hitta formen igen innan det verkliga avgörandet. En hel handbollsregion skulle förlora på om den där allsvenska platsen får vänta ytterligare ett år.

Tack för i kväll.

/Robin