Giganten, Rambo och Rocky

Nu är det slutspel på riktigt. Det är den bestämda känslan efter Sävehof–IFK i Partillebohallen. Det var så man fick vibbar tillbaka till 2013 när IFK senast var här och tog sig till SM-final. Då hette hjältarna Lars Möller Madsen och Charlie Sjöstrand. I kväll var helt andra namn, och desto fler namn. För det var många som lyfte sig den här kvällen. Vi kör kungarna…

Petterssons tajming. Anton Lindskog var skadad och kvar i Kristianstad. Det kunde alltså inte passa bättre med en helgjuten insats från Fredric Pettersson. Han var verkligen den gigant han blivit döpt till hemma i Kristianstad Arena. Han har stundtals blivit kritiserad för att missa en hel del frilägen, inte minst av mig själv, men i Partille satte han allt. Och fångade (nästan) allt.

Lyften. Iman Jamali var mer fokuserad. Olafur Gudmundsson höll nere misstagen och höll uppe skottprocenten. Nebojsa Simic tog bara mer och mer. Och kanterna fortsatte att ha ett stort övertag på målvakten Per Sandström. Dessutom fanns där tendenser med Christian O’Sullivan och Inge Aas Eriksen. Ett IFK med så många spelare i form kommer att bli svårstoppat.

Södra Kurvan/Kamikazes. Det var inramningen som gjorde det. En stor bortasektion och en pigg hemmaklack i en tät hall. Dessutom två lag med lite attityd och en del domslut som gjorde att hela hallen tände till. Känslor. Det är det här som är slutspel.

Robin & Fredric. Det borde så klart vara underkänt när Fredric Pettersson säger att han laddade som Rambo med råa ägg och filmjölk och undertecknad inte har en tanke på att rätta honom. Rambo var ju i skogen och åt barr, inte hemma framför mixermaskinen och drack ägg. Det var däremot Rocky. Men som tur är kommer ingen tidning på torsdagen och på webben kan man alltid ändra. Den ändringen gör att vi båda – med hjälp av pigga läsare – kan somna med gott samvete. Inte minst jag själv, som ju gärna kallar mig filmälskare.

Sex mot fem. Vi har sett tendensen i många matcher. Där lagen som är en man mer plötsligt blir passiva, långsamma och övertänkande. I första halvlek spelade Sävehof i sex mot fem tre gånger – och förlorade de perioderna med totalt 1–5. Det bidrog absolut till förlusten. Visst, det var stolpar och ribbor inblandat, men helheten är klar: Man behöver inte göra saker och ting svårare än de är.

***

Stod och snicksnackade med Jesper Larsson medan jag väntade på spelarna efter matchen.

– I ett av de här omklädningsrummen har jag fått den största utskällningen i mitt yrkesliv, sa jag.

– Ja, och då har du ändå fått en del, svarade ”Jeppe” snabbt.

Det har han rätt i. Men den värsta var 2013 när den numera kultförklarade duon Jonsson/Mäkinen fortfarande var i farten.

***

Domarna var illa på det i slutet av första halvlek. Åtta utvisningar de första 30 minuterna var åtminstone fyra för mycket. Man behöver inte in och pilla i varenda liten situation, det kommer att finnas lägen för tvåminutare ändå. Nu tog Canbro/Winberg säkert ett bra snack i paus och gjorde sedan en stark andrahalvlek. Bra så.

***

Vi hann med lite webb-tv med Kristian Björnsen också. Inklusive en liten språkkurs. Se HÄR.

/Robin