Kungar, hantlar och frågetecken på stjärnorna

Historien upprepar sig. Hammarby sätter full fräs från början och kaosspelar sig förbi ett favorittippat IFK Kristianstad.

Så länge båda lagen sprang på allt, kastade på allt och sköt på allt var IFK det bättre laget. Men till slut var det ändå Hammarby som var mest bekväma med det hysteriska tempot, det var de som vågade trycka på fram till sista minut. IFK blev fegt och eftersom det uppställda anfallsspelet inte är vad det var under stora delar av grundserien är man en jätte som är lättare att välta.

***

Kvällens kungar:

Underskattningen. Hammarby älskar den, känslan av att fortfarande vara nederlagstippat inför varenda slutspelsmatch. Samtidigt fortsätter Kalle Matsson med samma ”det är inte hela världen om vi åker ut”-inställning, vilket han så klart gör rätt i. Det är ingen katastrof om Bajen åker ut i en kvartsfinal, livet snurrar oförändrat vidare på Söder ändå, men om IFK åker ut börjar det mullra i hela handbollssverige. Jag är inne på det i morgondagens krönika också, men det är varken första eller sista gången vi underskattar Hammarby. För varje ny chans de får i Kristianstad Arena kommer de närmare en seger.

Fansens kvartsfinalserie. På förhand var kanske Lugi–Ystad den mest publikvänliga kvartsfinalserien, men det är efter matcher som den här man får börja omvärdera den inställningen. När slutspelet kommer till stan sluter även Stockholmsborna upp och hade man tagit fram två finallag baserat på stämning och uppslutning hade vi nog fått se Hammarby mot IFK Kristianstad. I kväll var det publiken som lyfte Hammarby till seger den sista kvarten. ”Vi tappar konceptet och blir skärrade av situationen. Jag trodde att vi var mer erfarna och rutinerade för att hantera det, men det darrade i slutet”, sa Ola Lindgren.

Pujol styr och ställer. Ett tag såg det ut som att det bara var Nisse Pettersson som kunde göra mål i hemmalaget. Men vi ska inte låta oss luras, Josef Pujol är chefen i det här Hammarby-laget. ”Punkta honom”, skriker twittrarna från Kristianstad och det kanske är en idé om man vill börja ställa lite nya frågor till Kalle Matsson. Nu avslutade IFK med Jerry Tollbring i en Johan Jepson-roll, men det var för lite för sent.

”Sulle”. Eller Christian O´Sullivan. Letar vi individuella prestationer i IFK hittar vi som vanligt Markus Olssons insats och Jerry Tollbrings fenomenala avslutning. Men den som behövde ett lyft mer än de båda var just O´Sullivan. Allt var inte bra, så klart, men han tog för sig, gick på egna lägen och blev ett hot i djupled i stället för en bollflyttare i sidled.

Var står stjärnorna? Tittar man enbart på klubbmeriter är Magnus Dahl och Jonathan Stenbäcken IFK:s klart mest erfarna spelare. Stenbäcken behöver speltid, men får bara speltid om han levererar. Det är en ond cirkel som Ola Lindgren nog ogillar. Magnus Dahl gjorde bara en räddning när han kom in och är fortfarande en gåta i sig. ”Han är ju där” har blivit den vanligaste frasen efter varje insläppt mål. Vid något tillfälle i kväll satt Dahl med ena benet, båda armarna och hela överkroppen i just det utrymmet där skottet kom – ändå blev det mål. Vi väntar på det riktiga lyftet och det gör nog IFK och Leo Larsson också. För han klarar inte ett långt slutspel på helt egen hand.

***

UPPDATERING:

Flinck skriver att Staffan Olsson tvekar om en fortsättning i landslaget. Han har tydligen ett utländskt klubberbjudande att ta ställning till. Lindgrens fortsatta förbundskaptensjobb hänger ju också på vad Staffan vill göra. Det är nog rätt bra för IFK om Lindgren har kvar landslagsjobbet, men jag tror kanske inte att det är avgörande för hans fortsatta två år i klubben. Lindgren har nämligen precis köpt en ny lägenhet närmare centrala Kristianstad, vilket knappast talar för att han har planer på att lämna i förtid.

Jag hade faktiskt tänkt gå på visningen av nämnda lägenhet, mest för skojs skull, men Lindgrens bud gjorde att det aldrig ens blev någon visning.

– Skulle du titta på den, undrade Lindgren när jag tog upp det.
Kanske, men vi rör oss nog inte i samma ekonomiska världar va?
– Jag fick ett riktigt vrakpris, svarade Ola.

Om nu en bit över två miljoner är ett vrakpris.

***

Inte ens efter en stressig jobbkväll kan man komma till hotellrummet för att koppla av utan att mötas av tung träningsångest.

Hantlar på väggen. Vad fan är det frågan om?

***

Frågade Olsson lite om han kände att han måste leverera lite extra nu under slutspelet med tanke på ett sannolikt klubbyte efter säsongen.

– Nej, jag känner att jag vill prestera för IFK och ingen annan. Det är IFK jag har spelat i så länge jag kan minnas nästan. Det håller man så kärt, så jag springer inte runt och tänker på något annat.
Men allt annat är kanske redan fixat?
– Nej, det skulle jag inte säga. Men det där får man väl hålla för sig själv, log han.

***

Nog hade Kalle Mattsson tänkt lite på IFK:s bråk med Hammarbys sjukgymnast senast, även om han påstod det motsatta.

– En sjukgymnast är ändå där för att göra ett jobb. Spelarna och ledarna får gärna skrika på mig, det är bättre än att skrika på henne, sa Mattsson.
– Men jag tycker att situationen blivit lite uppförstorad.

Om nu en kort webbtext i Kristianstadsbladet verkligen kan räknas som uppförstorad.

***

Krönikan efter kvällens match:

Det var inte bara i tågtrafiken mot Stockholm som det var kaos under tisdagen. Handbollsmatchen i Eriksdalshallen var stundtals så snurrig att inte ens spelarna själva hann tänka och ta rätt beslut. Det var en matchbild som Hammarby hanterade bäst. Eller åtminstone minst dåligt.

Någonstans bland alla tekniska fel, snabba kontringar, snygga räddningar och ofattbara missar i den första halvleken stod en IFK-spelare stadigt. Markus Olsson har prickat formen och eftersom han såg ut att vara ganska ensam om det i går är han så klart oerhört viktig. Men även formstarka spelare gör misstag och när Olssons kom i andra halvlek fanns där ingen IFK-spelare som kunde rädda situationen. Ingen Stenbäcken, ingen Cederholm och ingen annan heller.
Därför förlorades matchen.

Hammarby försökte byta plan i Kristianstad i lördags genom att vara långsamt och åtminstone försöka vara tålmodigt. Så som hemmapubliken är vana vid att se motståndare i arenan. Det gick sådär, men när man nu gjorde tvärtom på hemmaplan blev det ett kaos som man till slut drog mest nytta av.
IFK gick bort sig bakåt och tappade konceptet framåt. Leo Larsson var lysande före paus, men när han mattades i andra halvlek blev det återigen tydligt att Magnus Dahl bara nästan är där. Och att vara nära att rädda betyder ju ganska lite, för att inte säga ingenting, i ett slutspel med små marginaler. Det är då målvakterna avgör matcher.

Nu ser årets kvartsfinalserie ut att bli ännu en rysare och för varje ny chans Hammarby får i Kristianstad Arena kommer man närmare en seger. Vi har nog inte underskattat Hammarby för sista gången den här säsongen.

/Robin