Överbefälhavaren, Espling och en smäll på käften

En match från fiasko, precis som i fjol. Jag får nog erkänna att jag trodde att IFK hade större vinnarskallar än så här. Vi talar ändå om landslagsmän på ganska många positioner. Numera ganska erfarna spelare som borde klara av att spela på en bortaplan där fansen för en gångs skull gör väsen av sig. Nej, jag tycker det är så otroligt svagt att man gång på gång står för helt ofattbara misstag och tekniska fel. Jag utvecklar detta i krönikan längre ner, men först får ni ursäkta om jag letar, men jag har trots allt tagit på mig att dela ut kungar efter varje slutspelsmatch.

***

Kvällens kungar:

Klubbkassan. Det är nog det enda fysiska ting i Kristianstad som kan hitta någon form av glädje efter den här matchen. En ny hemmamatch innebär i runda slängar omkring 200 000 kronor extra i kassakistan. OM man nu säljer ut. Det sitter nog några fans där hemma framför datorskärmarna som sliter sitt hår och undrar varför de köpte årskort. Kanske tur då att IFK inte lagt den sista matchen förrän på tisdag så känslorna hinner lägga sig.

Överbefälhavaren. När jag tvingades överlämna min plats svor jag en salva för mig själv. Sedan kom där plötsligt in två IFK-fans och en Stockholmskille och tog plats där jag först hade gjort upp min arbetsstation. I några minuter funderade jag på varför jag kände igen denna människa som satt några stolar bort. Han hade ju IFK-tröja på sig och sa hej, så jag log och hälsade som om jag kände honom. Ett självsäkert ”Tjääääna!” fick jag ur mig. Men sen slog det mig, det var ju överbefälhavaren som satt där, Sverker Göranson i egen hög person. Han och frugan hade fått med sig en säpovakt på handboll och kvällen till ära dragit på sig hela IFK-utstyrseln med matchtröja och halsduk. Men Sverker lämnade i besvikelse strax före slutsignalen, det här var nog inte vad han förväntat sig av sitt hembygdslag.

Pontus Espling. När det före matchen stod klart att Hammarbys Daniel Svensson var sjuk twittrade jag ut att det var ännu mer som talade för en IFK-seger. För inte var det då mindre som talade för IFK när Bajens givne förstemålvakt inte skulle kunna spela. Därför är det än mer imponerande att andremålvakten Espling (hur många visste vad han gick för inför den här matchen?) går in och är nästan 40-procentig mot IFK:s alla landslagsmän.

Leo Larsson. Jag tycker ändå att IFK-målvakten förtjänar ett omnämnande, trots att han blev utbytt i andra halvlek. Leo var 41-procentig och räddade faktiskt IFK från ett ännu mer pinsamt nederlag före paus. Matchen kunde absolut varit helt körd där. I andra halvlek fick han skäll vid något tillfälle för att han inte såg Jerry Tollbring på en kontring och jag tyckte nästan lite synd om honom. Han var trots allt den ende i IFK som förtjänade något som liknade mer än ett tveksamt godkänt betyg. Leo var den ende i IFK som var ”där” från början.

Guldfavoriterna. Det är alltså detta som är Sveriges bästa lag genom alla tider. Åtminstone om man väljer att se på statistik på det viset. Inget lag i historien har radat upp 20 raka segrar i elitserien. Sällan eller aldrig har vi sett en serie som varit avgjord så tidigt som i år. I Tyskland hade ett lag som IFK tilldelats guldet och hyllats på gator och torg som en av de största vinnarna genom alla tider. Men med Sveriges slutspelsmodell funkar det inte riktigt så. Är det något människor vill göra ikväll är det väl snarare att lyncha spelarna. Nåja, med lite nyans ska vi väl vänta till tisdag innan vi dömer ut IFK. En övertygande seger då och Ystad i semifinal så kan det fortfarande bli fester som kan leda till Scandinavium.

***

Krönikan från kvällen:

Med några minuter kvar till avkast satt jag och kopplade upp datorn inför liverapporteringen. Plötsligt fick jag byta plats, flytta ett steg till höger för att det kom ”gäster som måste ha de där platserna”. Någon minut senare klev överbefälhavare Sverker Göranson – iförd en orange IFK-tröja – med fru och beväpnad säpovakt in på press- och VIP-läktaren. ”Det här blir nog IFK:s match”, tänkte jag. Jag har nog aldrig haft mer fel i hela mitt liv.

Jag minns när IFK spelade för en serieseger och bara skulle besegra slagpåsen Aranäs på bortaplan. I stället blev det storförlust efter en sällsynt usel insats som tvingade Ola Lindgren till krismöte. Det här var något liknande.
Fast sämre.
Hur vältränade och hyggligt rutinerade handbollsproffs kan bli så totalt paralyserat av ett hobbylag från Söder och dess fans är för mig helt ofattbart. Kanske inte om det hade hänt en gång. Vem som helst kan ju bli ställd av att folk hejar högljutt på motståndarlaget.
Men fyra gånger? Och det blir ju bara värre och värre. I fjol hade Hammarby åtminstone Richard Hanisch och Martin Dolk som spetsade till laget. Igår var inte ens målvakten Daniel Svensson med. Han brukar ändå kunna stänga kiosken ibland. Men när Hammarby ledde med 6–0 hade gröne Pontus Espling fortfarande inte gjort en enda räddning.
Hur är det möjligt?
Jo, om man gör precis allting fel.
Om man säger i omklädningsrummet att man ska minska de tekniska felen och sedan går ut och gör ännu fler än förra gången.
Om man säger i omklädningsrummet att man ska passa sig för Hammarbys snabba omställningar och sen låter Hammarby kontra in sex av de sju första målen.
Om man säger i omklädningsrummet att man ska vara aggressiva och utnyttja sin fysik och sedan förlorar i princip varenda man mot man-duell som utspelas under matchen.

Detta IFK gjorde vad inget annat elitserielag någonsin har gjort när de vann 20 raka matcher i grundserien. Men det gör dem inte automatiskt till vinnare. För att vara vinnare måste man ha vinnarskallar. Om IFK har det återstår fortfarande att se, men ingenting vi har sett av slutspelet har talat för det faktumet.
Har man en vinnarskalle visar man vilja och attityd i motgång, inte hängande huvud och alibisatsningar.
Det hade kanske krävts att Sverker Göranson i egen hög person klivit in i omklädningsrummet i paus och sagt några väl valda ord. Men jag undrar om ens det hade hjälpt.

Det enda sättet IFK hade vunnit den här matchen är om man hade spelat med Anders Wiik-Rydberg, Josef Pujol och Jonatan Wenell på nio meter.
I ett slutspel finns inte tid för ängslighet, där åker den svage ut med huvudet före.
Fråga Lugi. Lundensarna orkade inte stå emot den vita kraften från Ystad. YIF vann inte vackert, men de vann passionerat. Jag tror fortfarande på en drömsemi mellan IFK och YIF, men som jag skrev senast jag var i Eriksdalshallen: Vi har nog inte underskattat Hammarby för sista gången.

Till sist: Efter säsongen lämnar Daniel Lindgren och med honom ett stort hål i försvaret. IFK förlorar alltså inte bara en hel niometersuppställning, utan också den viktigaste försvarsspelaren. Tunga tapp.
Fast ser man enbart till gårdagens match finns det dock ingen anledning för sportteamet att oroa sig. Det behövs kanske lite nytt blod.

***

Jonathan Stenbäcken har det inte lätt. Att han är hämmad av sin axelskada kan vem som helst se, det blir svårt att göra sig själv rättvisa när man inte riktigt kan göra allvar av sitt skyttehot. Stenbäcken tar inga skott i onödan, om man säger så.

Med det sagt, det försvarar förstås inte de märkliga tekniska felen som även han står för.

***

Till sist igen: Några spelarröster som säger ganska mycket om kvällen:

”Först och främst är det inte är okej med den här skiten vi håller på med just nu. Att vakna när det står 7–0, knappt det, det är fan inte okej” – Johan Jepson.

”Det sitter ju bara i skallen. Då får man slå sig själv på käften eller något, så att man vaknar” – Daniel Lindgren.

Ja, det är på den nivån ungefär.

/Robin