Gudmundurrr, Olafurs tv-succé och EM:s fulaste teknik

Handbolls-EM

Kvällens första trevliga överraskning var att Viasat kör en studio även i Malmö. Inget påkostat, utan ett vanligt ståbord, två mikrofoner, en programledare, en expert och ett helt vanligt halvtidssnack. Men ändå. Det visar på någon form av vilja och det är alla gånger bättre än att se höjdpunkter från Sverige–Egypten för 53:e gången.

Kvällens andra trevliga överraskning var den enda matchen jag faktiskt såg i kväll. Jag är inte en sån där galning som klarar av att ha två-tre skärmar igång samtidigt. Jag testade en gång i Handbollsligan för att jag skulle kunna skriva något tufft på twitter, men det slutade med att jag blev alldeles matt efter en halvlek och sedan inte kunde få ur mig en enda vettig mening från någon av matcherna. Därför kan jag glädjande nog konstatera att jag haft tur så här långt. Jag valde Portugal–Frankrike framför Slovenien–Polen och i kväll valde jag Danmark–Island före… vilka nu alternativen var. Spanien–Tyskland ändå. Men det känns som att ingen egentligen tittar på eller bryr sig om Spanien förrän Sverige tvingas möta dem.

Nog med sidospår!

    ***

    Bara en sak till. Det blev mycket Valter Chrintz-fokus på webben i dag.

    Lång väntan för familjen efter Chrintz drömdebut: ”Utkastade från arenan”

    ”Jag är fortfarande ingen stjärna på riktigt”

    ***

    Gudmundur Gudmundsson. För det är väl han som ska ha credd för det här. Islänningen som tidigare var dansk förbundskapten, men som numera är isländsk förbundskapten. Alexander Petersson är tillbaka i landslaget, vilket gör att Island har ett seriöst hot även på högernio. Men sättet man tog sig an Danmark på måste ändå innebära att Gudmundur förberett laget på ett fulländat sätt. Detta Danmark har ju varit, och är, fortfarande jättefavoriter till EM-titeln, men det verkade ha gått Island förbi. De bara körde. De låg under en del, men lät aldrig matchen försvinna. Det signalerar självförtroende och trygghet i det egna spelet. Gudmundur. Han verkar vara en vresig jävel överlag och hans ögonbryn är ständigt i nivå med näsborrarna, men handboll verkar han kunna. Segern mot Danmark var helt i sin ordning.

    Vi kan väl köra den där presskonferensen med Gudmundur och Talant Dujshebaev en gång till.

    Snacka om att förutsättningarna inför mellanrundan i Malmö har förändrats drastiskt redan efter den första omgången. Både Frankrike och Danmark har förlorat och lär inte komma dit med två poäng i bagaget. För svensk del innebär det att läget ser lite ljusare ut. Det som för två dagar sedan såg hopplöst ut, kan plötsligt vara fullt möjligt. Om Sverige går in med två poängs försprång i en mellanrunda där alla slår alla så kan man mycket väl gå till semifinal. Men då vill det alltså till att man besegrar Slovenien i morgon. Vilken sanslöst viktig match det blir. Den känns plötsligt ÄNNU viktigare än för några timmar sedan. Nu har man ju verkligen chansen.

    Med Danmark–Island i ryggen framstår det plötsligt som världens bästa idé att låta danskarna spela så många matcher som möjligt i Malmö. Blev trycket för stort?

    Kanske inte. Jag tror att det var Gudmundur som ställde till det. Åh, denna Gudmundurrr.

    Olafurrr Gudmundsson. IFK Kristianstads nyckelspelare. Han gjorde inte mycket väsen av sig, men han fick garanterat mest tv-tid baserat på spelade minuter. Det var han som krockade med Niklas Landin och såg till att den danske målvakten fick rött kort. Plus att han blev målskytt i samma situation. Jag hade gärna velat skriva att det var där matchen avgjordes, men sanningen är ju att Landin inte var särskilt bra och att Island sannolikt hade vunnit ändå. Men två kungar är han värd, Olafur. När jag är i Malmö ska jag fråga honom om det verkligen var kontakt eller om han i själva verket filmade.

    Henrik Möllgaard. Mikkel Hansen var lika ren och fin som han brukar vara. Nio mål i matchen utan att ta en enda kroppskontakt. Ett skott så vackert att det hade gått att skriva en dikt om. Men är det någon som förtjänar en kung så är det Möllgaard. Vänsternian som bara får spela försvarsspel i Danmark, men som plötsligt blev vänstersexa när Nikolaj Jacobsen tröttnade på en massa anfall/försvar-byten. Och som han gjorde det. Tre kantmål på tre kantskott med vad som måste vara en historiskt kantig teknik. Det såg ut som att alla muskler var i vägen för det han tänkte utföra. ”Jag ska hålla armen brett och sen avsluta på insidan”, tänkte han – och gjorde han! Men det såg märkligt ut. Möllgaard är EM:s estetiskt fulaste, men samtidigt mest effektive kantspelare.

    ***

    För övrigt: Blev Nebojsa Simic matchen lirare när Montenegro besegrade Serbien. Vi räknar alltså inte ut Montenegro ännu. Inte förrän de har förlorat mot Vitryssland.

    ***

    Till sist: En bild på Gudmundurrr.

    /Robin