Olafurs nästan-comeback, norska "svagheten" och Palmarsson i ide

Lite mindre publik, lite färre tv-tittare (gissar jag), men EM ska gå att ta i mål ändå, om än på ett lite kyligare sätt. Naturligtvis ett hårt slag för arrangörerna med både Sverige och Danmark utslagna, även om EM:s vd Krister Bergström verkar vara världens mest komplexa människa. Först ”framgångsrik” och ”fantastisk försäljning” i flera månader – främst på den danska sidan – sedan dog mellanrundan i Malmö och Radiosporten noterade att bara 60 procent av biljetterna till finalen var sålda. Ändå är det fortsatt ”hårt tryck” från de publikdragande lagen Norge och Kroatien.

Summering: Det verkar köpas massor av biljetter till finalen, men det säljs samtidigt ganska få.

***

Olafurs nästan-comeback. Norge sprang fram till 7–0 direkt och med 19–12 i paus borde matchen ha varit körd för Island. Det var den kanske också nu med facit i hand, men det kändes sannerligen inte så när Olafur Gudmundsson sköt 20–23 med mer än en kvart kvar. Olafur började EM med ganska lite speltid, men har fått allt större förtroende när den i grunden genomtrötte Aron Palmarsson bara blivit sömnigare och sömnigare och numera sover sig igenom matcherna. Island förlorade, men Olafur gjorde sex mål och med det var bara Sander Sagosen bättre.

”Svagheten”. Under Norges resa mot världstoppen har det ändå funnits ett slags konsensus i handbollsvärlden kring att målvakten, i första hand Torbjörn Bergerud, har varit deras svaghet. Men nu börjar man ju undra om det också har förändrats. Och i så fall: Har detta Norge några svagheter överhuvudtaget? Bergerud gjorde 13 räddningar mot Sverige och 13 nya mot Island och lyfter i målvaktsligan. De imponerar så mycket att det… nästan börja lukta förlust i semifinalen.

Två poäng. Visst var Roland Mikler bra och visst var det kul för både det svenska laget och den svenska publiken att det till slut blev en hemmaseger. Men även om Sverige spelade sig fram till en del fina lägen går det inte att säga annat än att själva handbollsmatchen i sig var rätt risig. Första halvlek framför allt. Målvakterna var bra, men avsluten var i regel också rätt svaga. Underhållningsvärdet lågt. MED DET SAGT. Sverige, utan något mer än heder och ära att spela för, visar ändå styrka genom att besegra ett Ungern som jagar semifinal. Glädje och segerkramar, bra så. Kvar att besegra finns nu bara Island, med en Palmarsson som har gått i ide. Det borde gå det också.

***

Chrintz-kollen: 40 minuters speltid. Ett rätt snyggt genombrott i mitten när Ungerns försvar flydde fältet, men också en miss i själva läget. Däremot ett snyggt kantskott över huvudet på Mikler. Godkänt.

***

Tänk att Norge, trots sex raka segrar, inte var klart för semifinal förrän Sverige hade besegrat Ungern. För medan Kroatien och Spanien har varit klara för semifinal sedan den sidan av turneringen startade (eller känns det bara så?) så är den svenska sidan fortfarande rätt öppen. Mycket talar nämligen för att Slovenien måste vinna, eller åtminstone ta poäng mot Norge i den sista matchen för att kunna gå vidare. Och då tycker man ändå att Vranjes gäng har gått suveränt bra. Bästa läget har fortfarande smygarna i Ungern. Eftersom inbördes möten riskerar att kopplas in så… äh, jag gör en klassisk faktaruta.

Tabellen:
Norge, 8 poäng.
Slovenien, 6 poäng.
Ungern, 4 poäng.

Norge vidare: Redan klara för semifinal. Blir vid seger eller oavgjort mot Slovenien också gruppetta.
Slovenien vidare: Vidare som gruppetta vid seger mot Norge. Som grupptvåa vid oavgjort. Vid förlust krävs det att Ungern inte besegrar Portugal.
Ungern vidare: Vid seger mot Portugal, samtidigt som Slovenien inte tar poäng mot Norge, blir Ungern grupptvåa efter bättre inbördes möten med Slovenien.

/Robin