Alfred-missen, talangen Dujshebaev och VM en perfekt turnering för Spanien

Timmen är sen och de flesta är väl ivriga att somna för att komma närmare helgen och Sverige–Slovenien i morgon kväll. Där har man ingen aning om vad som väntar. Överraskningar, kollapser, slarv, upphämtningar, disciplin, genombrott… Sverige har redan bjudit på det mesta så här långt i VM. Förutom en seger mot en etablerad europeisk stornation, som vi väl ändå får kalla Slovenien vid det här laget. Hur många fler kort har Glenn Solberg att spela ut?

Men vi tar den här dagen först.

Spaniens VM. Det är en inbjudan med armbågen, men kanske är det dags att välkomna en Spanien-vinkel på den här listan. Det här är nämligen ett VM som på flera sätt är en spegelbild av min syn på Spaniens landslag. Ingen publik, ingen massiv mediebevakning på plats, mest en massa gubbar som vandrar omkring. Det passar Spanien perfekt! Bara handboll, inget annat. Åldermännen kan göra det de är bra på i lugn och ro utan att någon stör.

Mot Tyskland trodde jag nästan att de vacklade. Men vid 22–25-underläge så klev 30-plussarna fram. Raul Entrerrios, 39, och Ángel Fernández Pérez, 32, gjorde fem raka mål innan den mycket lovande talangen Alex Dujshebaev, 28, fyllde på till 28–25 och så var även den matchen vunnen. Enligt Boysen på twitter har det – när de besegrar Uruguay på lördag – gått två år sedan de senast förlorade en officiell landskamp. Hatten av.

Det danska svaret. I början av VM skrev jag att Mathias Gidsel ”kanske är svaret på Danmarks gåtfullt långa väntan på att få fram en vettig högernia”. Jag smög in ett ”kanske” eftersom det bara hade spelats en match. Men tre matcher senare är jag beredd att konstatera att han är svaret. Nu har Danmark haft en överkomlig väg så här långt, men det kan vi kvitta mot att Gidsel bara är 21 år. Sex mål, fem assists och ”Man of the match” mot Qatar. Snart får man börja påminna sig själv om att det faktiskt är Mikkel Hansen som är Danmarks stora stjärna.

Alfred-missen. I går skrev jag att Alfred Jönsson, apropå den där sista missen, inte verkade inte vara typen som hänger upp sig. I dag, i en mycket läsvärd intervju med Flinck, visade det sig vara precis tvärtom. ”Jag brukar älta saker ganska mycket”, sa han. ” Jag känner nästan en skam när jag misslyckas.” Men jag är inte orolig. Alfred sa med eftertryck att han hatar att misslyckas, en låsning som ofta brukar betyda att man inte misslyckas särskilt ofta.

/Robin