Chrintz-time (?), Intervjun och en positiv lagkänsla

Slutsignalsblogg!

Dramatiken. Ska man vara iskall var det här en betydelselös match för Sverige. Det är mot Ryssland det måste bli seger en poäng. Ändå fick vi den här fredagsunderhållningen. Själv satt jag och letade potentiella matchvinnare genom hela matchen och hade ett helt stycke klart med Hampus Wanne som jag fick stryka. Det handlade delvis om hans nya skäggstubb, men det kan vi ta en annan gång. Nu nöjer jag mig med att konstatera att så länge Jim Gottfridsson är så här bra så har Sverige chans mot topplag som Slovenien. Men det stora problemet med att hitta en matchvinnare var ju att det här var en laginsats som kan vara lite hopplös ur ett rent journalistiskt perspektiv. Ur ett svenskt VM-perspektiv skadar det däremot inte. En tappad poäng, en vunnen poäng, visst… men en positiv känsla inför söndag, absolut.

…förutom den där otäcka smällen på Linus Persson. Säg inte att vi ska behöva dras med ännu en skada på högernio.

Chrintz-time (?). Efter en skakig VM-start av Daniel Pettersson fick vi en ännu skakigare start av Valter Chrintz. Med jättevinkel sköt han plötsligt en meter utanför och såg själv chockad ut efter avslutet. Vad hände där? Som tur var gick det bättre efter det. Mycket bättre. Chrintz dök plötsligt upp lite överallt. På kanten, på linjen och hela tiden med sin fina handled. Fem mål, men ändå två kungar med ett liiitet (?). Varför tog han inte sina lägen i sex mot fem-spelet i slutet? Undrade jag… sedan släppte jag det lite när han stal bollen i anfallet efter. Och ur lokal synvinkel hör det dessutom inte till vanligheterna att ha två Kristianstadskillar (Lindskog också) på planen samtidigt.

Intervjun. En gammal IFK-tränare skulle intervjua en annan gammal IFK-tränare. Ola Lindgren skulle ställa Ljubomir Vranjes till svars. Två ledarstilar helt utan gemensamma nämnare. Två gamla Bengan Boys-legendarer där det har byggts upp mycket spänning genom åren. Två stolta egon med enorm prestige. Hur skulle det här sluta? Precis som när den karismatiske tv-egoisten David Frost skulle intervjua Richard Nixon efter Watergate-skandalen (finns på Youtube) var spänningen total. Vilka frågor skulle ställas? Hur många terapiväxlar – för att tala Kristján Andrésson-språk – skulle krävas för att Nixon skulle öppna upp sig? Skulle Ola Lindgren verkligen kunna socialisera sönder Vranjes till den grad att intervjun plötsligt skulle bjuda på något utanför ramen? Skulle han rent av lyckas få in en liten pik om IFK-tiden?

Nja… inte direkt. Viasat hade väl bestämt sin vinkel och klippte ner intervjun till två frågor om Sloveniens duktiga mittnior. Men det var en fin dag och en härlig uppladdning som jag tar med mig. Och när jag har tryckt ”Publicera” ska jag omedelbart sätta på ++++-filmen Frost/Nixon igen.

/Robin