Den galna farbrorn, den ödmjuka stretchingen och svaret på Danmarks gåta

Handbolls-VM

Mycket finns det att säga om denna VM-kväll. En som jag däremot inte får in på listan, men som nog förtjänar ett extra omnämnande, är Mathias Gidsel. Denne 21-årige, gänglige målsprutan som kanske är svaret på Danmarks gåtfullt långa väntan på att få fram en vettig högernia. I kväll kom han över den finfina 10-målsgränsen mot Bahrain, där han såg som en sån där äkta måltjuv som normalt bara kantråttor som slår straffar gör. Särskilt i sekvensen där han hade missat ett avslut, halvjoggade hem i besvikelse, men uppfattade ett dåligt målvaktskast, fällde ut sin arm ett par meter i sidled, snodde bollen och gjorde sitt mål. Gidsel får vi hålla koll på.

Nu över till nattens huvudnummer.

    29–29. Gångbart resultat ikväll. Att döma av min twitterfeed var det Brasiliens knall mot Spanien som de flesta tittade på, vilket – om det stod mellan den matchen och Kroatien–Japan – är både logiskt och obegripligt. Logiskt eftersom Brasilien är ett bättre lag än Japan (eller?) och att chansen att få se en jämnare match var större där. Men obegripligt eftersom Japan startade ursinnigt vilket borde ha lett till att handbollsnördarna bytte match för att få vara med om en superskräll. Själv valde jag Japan från början och har därmed ingenting att skämmas över. Nu fick både brassarna och japanerna med sig 29–29, men medan Brasilien hämtade upp ett sexmålsunderläge efter paus är nog Japan mer besvikna efter att ha lett i stort sett hela matchen, bara för att tappa poäng i slutminuterna.

    Detta tungt nederlagstippade Japan, med Dagur Sigurdsson som förbundskapten. Ingen visste väl egentligen någonting om dem för ett dygn sedan. Men så kom de till VM med sina snabba fötter och skapade ett så pass härligt golvgnissel att jag fick skruva ner volymen på teven för att kunna koncentrera mig (jag har väl ett vanligt jobb att sköta!). Men om det var lite jobbigt att lyssna på, så var det desto roligare att titta på. Och någonstans betydde kvällen att VM är på riktigt, när lag från Sydamerika och Asien stjäl poäng av den självutnämnda eliten i Europa.

    Stretching. Jag vill slå ett slag för alla gamla målvakter här i världen. De som måste värma upp i flera timmar före avkast för att inte riskera att dra av en sena någonstans. Det slog mig i kväll, när mötet mellan Qatar och Angola tvingades till ett avbrott på grund av ett domarbyte. Plötsligt zoomade kameran in Qatars 43-årige målvakt Danijel Saric. Medan utespelarna otåligt väntade på att spelet skulle komma igång satt en leende Saric på golvet och stretchade för att inte riskera att bli kall. Du ser aldrig en 25-åring hålla på sådär – och det är i såna stunder jag ömmar för åldrade elitidrottsmän. Som de håller på för att kunna göra det de älskar (och tjänar stora pengar på, ska tilläggas). Samtidigt slog det mig hur många gånger jag sett den numera pensionerade Arpad Sterbik stå och böja kroppen i alla möjliga vinklar medan spelet pågått någon helt annanstans. Det finns något vackert och ödmjukt i den där stretchingen. En slags självinsikt som få av oss har. Glöm inte det ungdomar.

    Cervar. Nu är han igång igen, den kroatiske farbrorn. Lino Cervar, förbundskapten i Kroatien. Jag älskar verkligen att hata honom. Han ser ut som en professor, men beter sig som en galning. Och juryn överlägger fortfarande huruvida han är en bra tränare eller inte. Nu var Kroatien illa ute mot Japan och jag gissar att det var domarnas fel, för Cervar var inne på planen och gestikulerade vid ett flertal tillfällen. Hans rörelsemönster påminner om en ettrig Joe Pesci i Dödligt Vapen-filmerna. Ni vet det där fladdriga, men ändå distinkta. Som om varje spontana gest i själva verket är djupt genomtänkt. Jaja, jag ska inte mala på om Cervar för mycket redan nu. Det är tidigt i turneringen och han kommer garanterat att uppfinna nya sätt att skapa skandal på. Jag ville mest göra er medvetna om att farbrorn fortfarande håller igång.