Katapulten Alfred, eleganten Claar och förutsättningarna

För en handbollsdag som började med dödstråkiga Schweiz–Island blev det en rätt fin avslutning ändå. Jim Gottfridsson sa att matchplanen ”gick käpprätt åt helvete” i första halvlek och han sa det med ett sådant tempo och frustration att han glömde att lägga till det alla besvikna idrottsmän alltid lägger till: ”Ursäkta språket”. Och ja, det var verkligen en hemsk start. Totalt under isen-dåligt. Samma fel upprepades i anfall efter anfall och Sverige låg alltså under med 5–13 efter 25 minuter. Samtidigt hade vändningen faktiskt redan inletts när Jim stod där med mikrofonen i paus. Och vändningen var vacker.

Katapulten. Snacka om genombrott. Överlägsen i Lugi, en bra säsong bakom sig i Hannover – men också bara två landskamper i ryggen. Det här var Alfred Jönssons riktiga debut, får man säga. Jönsson, med sina katapultpassningar, var otrolig. Det sista avslutet var visserligen nästan i nivå med Mosbah Sanais hjärnsläpp häromdagen, men det kan nog varenda människa som såg den här matchen leva med. Det var ju Jönsson och det eleganta geniet Felix Claar, de båda snidarna, som ordnade den svenska poängen. Claar/Jönsson gav anfallen fart och bredd och tog inte ett felbeslut på vägen. Och den här Alfred Jönsson alltså, honom vill jag plötsligt bara veta allt om. Och det där sista avslutet är jag inte särskilt orolig för. Han verkar inte vara typen som hänger upp sig.

Glenn och Martin. Matchplanen må ha gått käpprätt åt helvete, men jag måste ändå säga att Glenn Solberg och Martin Boquist fick god utdelning på sin matchcoachning. De började trixa med sju mot sex-spel tidigare än jag ens hade tänkt tanken att det var ett alternativ. De fick in Wanne snabbt (sju på sju, den är fin i matchprotokollet), vilket kanske var det lättaste beslutet. Men när inte det heller gav omedelbar utdelning testade man Claar, Jönsson och Sandell – samtidigt. Det skulle jag säga inte är lika självklart, i alla fall inte när trion är så pass oprövad i de här sammanhangen. En och en, eller två och två, skulle vara formulär 1A-lösningen. Nu hade man inget att förlora och då gjorde Glenn och Martin de rätta valen som skulle ge Sverige poäng. En coachning som det inte finns något att anmärka på.

Förutsättningarna. Dags för hjärnan att börja ryka – det ska räknas igen. Vad gäller egentligen framöver? Vad krävs för att Sverige ska gå vidare? Räcker det att vinna en match? Och i så fall vilken? Om det blir seger mot Slovenien på fredag, är Sverige i kvartsfinal då? Även om det blir förlust mot Ryssland? Eller räcker det med seger mot Ryssland? Kan jag ens förklara det på ett vettigt sätt?

Jag provar: Även om Sverige slår Slovenien så är det inte klart. Åtminstone inte så länge Ryssland besegrar avsågade Nordmakedonien i den tidiga fredagsmatchen. Då skulle både Ryssland och Egypten (vid seger mot Belarus på fredag) kunna ta sig förbi Sverige i den sista omgången. Däremot räcker det att Sverige slår Ryssland i den sista matchen på söndag. Då står Sverige på sju poäng (om det blir förlust mot Slovenien). Samtidigt skulle både Slovenien (vid seger mot Sverige på fredag) och Egypten (vid seger mot Belarus) kunna komma upp i sju poäng – om Slovenien och Egypten spelar oavgjort i sista matchen. Men då händer det finurliga att Sverige, Egypten och Slovenien alla står på sju poäng och inbördes möten gäller.

Där skulle i så fall Slovenien ha tre poäng, Sverige två och Egypten på en.

Enkelt svar: Sverige är (förmodligen) inte klart för kvartsfinal om man besegrar Slovenien på fredag. Däremot är man garanterat klart för kvartsfinal om man besegrar Ryssland på söndag, oavsett vad som händer på vägen.

***

Jag saknade Martin Frändesjö i kvällens sändning. Nu har jag förstått att Portugal–Norge, som han kommenterade, också var en underhållande historia, så Frändesjö klagar nog inte. Men utan honom blir Viasats studio svagare, så är det bara. Han hade dessutom kunnat förklara förutsättningarna på ett betydligt enklare sätt än jag gjorde här ovan.

***

Flinck måste gnugga händerna nu när de nya svenska profilerna dyker upp i tät följd. Förmodligen behöver han inte gräva lika djupt i sin bibel med vinklar till artiklarna när en i princip oskriven Alfred Jönsson presenterar sig så här. Det unnar jag Flinck där ute i sin VM-stuga. Och i morgon ska vi spela in podd, så då här han förhoppningsvis på ett strålande humör.

/Robin