Kjempegodt, de avgörande magproblemen och Ola Lindgrens tv-debut

Några inledningsord: Brasklappen jag hade inför det här mästerskapet var att all osäkerhet kring det svenska laget skulle vara spännande i början, men liksom mattas av och dö ut efterhand som det blev uppenbart att Sverige inte skulle kunna konkurrera. Den risken finns ju där fortfarande, visst, men jag tycker inte att den känns lika överhängande efter den här premiären. Det går att tjata om hur dåliga Nordmakedonien var och hela den biten, men Sverige var också riktigt bra. Det går inte att förneka. Och det var liksom inga 20-åriga sydkoreaner som stod på andra sidan. Bättre start än så här gick helt enkelt inte att få. Allt såg ju så himla bra ut. Från försvar till anfall, från vänster till höger.

Kjempegodt!

…som man skulle säga i Norge.

Tydligheten. Om vi ändå ska fastna vid något från den svenska segern är det så klart svårt att undvika Hampus Wanne. Han med en kanonsäsong bakom sig, men också med en uppladdning i karantän som han själv satte ord på i paus när han gnällde över sitt eget flås. Om Anton Halén ser ut att lida sig igenom sina matcher i IFK Kristianstad är väl Wanne hans motsvarighet i landslaget. Det här är inte en spelare som ser särskilt pigg ut.

Jag gillar Wanne. Han håller inte på och daltar. Det är snabba fötter, vispande avslut och en pondus som jag tycker att även hela laget visade upp. Ett slags omotiverat och naivt självförtroende som kan ta dem långt. Glenn Solberg var tydlig med att sätta sin förstauppställning och ge spelarna han tror på ordentligt med speltid. Kanon. Dessutom råkade alla spelare som han tror på också vara väldigt bra. Vi har Carlsbogård, som man inte ser spela så ofta nuförtiden. Gottfridsson så klart. Linus Persson, som jag inbillade mig skulle vara ojämn, var absolut lagom i det mesta. Darj var nyttig som alltid och höll en perfekt nivå efter sin tidiga utvisning. Nej, det här var jättebra.

Debuten. Jag kan förstås inte hålla mig från att kommentera Ola Lindgrens tv-debut. Den var jättebra den också. Lindgren, som såg ut att trivas med kostym och ett leende på läpparna, är som Wanne, han daltar inte. Han skiter väl i arrangörskaos och andra små detaljer som har stört inledningen på det här mästerskapet. ”Det är som det alltid har varit här.” Han behöver bara två ord för att ge den hittills bästa analysen av Glenn Solbergs ledarstil. ”En tjurpelle.” Han var glad som ett litet barn över att han slapp se Sverige göra det han kanske hatar mest här i världen. ”Bara sex tekniska fel liksom…” En debut som verkEligen lovar gott.

O’Sullivans magproblem. Guldfavoriten Norge fick stryk direkt. Det så utskällda Frankrike hade ju ett rätt gött utgångsläge i premiären. Ingen verkade tro på dem och dessutom skulle de möta ett Norge som haussats upp till en nivå där det nästan verkat som att de skulle vara omöjliga att slå. Men så fick Christian O’Sullivan ”lite feber” och magproblem, som ju låter otäckt likt två av de vanligaste symptomen för covid-19. O’Sullivan spelade inte och om Norge är beroende av Sander Sagosen i vanliga fall blev det ännu tydligare nu. Göran Johannessen finns med också, men där bakom blev det plötsligt tydligt hur långt det är till nästa ersättare av klass. Och när varken Harald Reinkind eller Kent Robin Tönnesen fungerar på högernian är Norge plötsligt mänskligt. O’Sullivan är den där spelaren ingen tänker på förutom när han är borta. Jag höll på skriva att det kanske var nyttigt för Norge att få den här smällen, men det var det nog inte. Det var nog bara oroande. Även om vägen till kvartsfinal ser komfortabel ut ändå, så vill det nog till att den där lilla febern släpper och att alla tester är negativa.

/Robin