Videogranskningen, den mentala härdsmältan och Sveriges berg att bestiga

Så här hade kvällen kunnat sluta för Danmark. En ledsen Mikkel Hansen på en plaststol vid sidan av planen. Med det alltid så fint matchande svettbandet perfekt på huvudet.

Det hade kunnat bli bilden av det danska fiaskot. En storstjärna som får hjärnsläpp när matchen ska avgöras, får rött kort och blir syndabock. Vilken dramatik bara det hade varit.

I stället bjöds vi på något alldeles otroligt. Något man nog inte får uppleva så värst många gånger i ett handbollsliv. Vi börjar där…

The kvartsfinal. Danmark–Egypten. Egentligen hade man ju kunnat börja dramatiken när den ovanligt dåligt coachande Nikolaj Jacobsen målade in danskarna i ett hörn med sitt sju mot sex spel. Det ledde inte till något mer än att spelarna blev långsamma, passiva och ängsliga. Sen undrar jag varför Jacobsen var tvungen att stjäla all uppmärksamhet och ta timeout med fem sekunder kvar av ordinarie tid, precis när Danmark startat en speluppbyggnad. Det ledde bara till att man stressat fick börja om anfallet, få mindre tid på sig när man väl gjort det och därför hafsade iväg en usel passning mot kanten. Nej, Jacobsen imponerade inte ikväll. Inte Mikkel Hansen heller, trots att han gjorde tio mål (fem straffar).

Men nu var det så mycket annan dramatik som stal utrymme.

• Mamdouh, som gick in på planen i Egyptiskt anfall och 28–28 med 22 sekunder kvar. I stället två minuter och dansk boll. 🤯
• Jacobsens dåligt coachade sista anfall. 🤯
• Mikkel Hansens mentala härdsmälta vid ledning 34–33 och en sekund kvar av första förlängningen. Lägger han ner bollen på marken är matchen vunnen. I stället en lobb mot kanten efter signal, rött kort och straff Egypten. 🤯
• Elmasrys stirriga försök att rädda matchen med vid ledning 35–34 och en sekund kvar av andra förlängningen. Står han på linjen och täcker Danmarks frikast är matchen vunnen. I stället en bröstvärmare på Gidsel, rött kort och straff Danmark. 🤯
• Och så straffarna… Landins räddningar och till slut Ali Zeins miss. Jublet och tårarna.

Vilken match.

Videogranskning. De kroatiska domarna Matija Gubica och Boris Milosevic satte inte en fot fel. Men de kan samtidigt tacka för att videogranskningen finns. Det är i sådana här matcher det blir så uppenbart och underbart att ha en liten tv-monitor vid sidan av banan.Utan den hade Mamdouhs snedsteg in på planen kanske aldrig upptäckts. Utan den hade Mikkel Hansen kommit undan med sitt osportsliga maskande och Egypten hade varit skogstokiga efter matchen. Och utan den hade kanske inte heller Elmasrys osportsliga spel mot Gidsel lett till rätt beslut. Men Matija och Boris behöll också kylan. De utnyttjade rätten att titta på situationerna igen – till skillnad mot i Champions League-finalen, där en liknande situation som med Hansen snabbt viftades bort – och tog sina beslut i lugn och ro. Precis som det ska vara. I en sport som handboll, där tiden ändå stannas i parti och minut, är det alltid viktigare att det blir rätt än att det går snabbt. Nu blev alla domslut helt korrekta, spelarna fick avgöra matchen och tårarna efteråt grundade sig i besvikelse, inte i ilska.

Qatar. Sverige är i semifinal. Glenn Solberg har manövrerat det här laget på ett odiskutabelt sätt och hanterat de hinder man stött på utan någon egentlig anmärkning. Att deras kvartsfinal sedan blev den klart sämsta kan man inte beskylla Sverige för. De genomförde en helgjuten match och var totalt överlägset ett trött och långsamt Qatar. Nu blir det semi-feber på fredag och nog går detta Sverige in som knappa favoriter mot ett rätt trubbigt Frankrike (av det jag såg) som med nöd och näppe passerade Ungern efter förlängning. Det hade egentligen varit ett helt otänkbart scenario för två veckor sedan. Samtidigt känns det, efter så här många matcher och så här många starka prestationer, lite konstigt att det fortfarande inte ens är säkert att det blir medalj. Än finns det berg att bestiga för att det här ska bli minnesvärt PÅ RIKTIGT.

***

Norge? Med eller utan Sander Sagosen, de var chanslösa mot Spanien. Med Sagosen skadad hade man egentligen bara O’Sullivan och Johannessen att tillgå på mittnio/vänsternio, sedan är det ett rätt långt hopp till nästa spelare som ska kunna stå upp mot ett lag som Spanien. Och även med Sagosen på banan hade spanjorerna hunnit springa ifrån till en fyramålsledning. Med facit i hand var norrmännen helt enkelt lite för tunna för att hållas som så stora VM-favoriter. Spanien är ju allt Norge inte är. Gamla, rutinerade, långsamma och kanske inte alltid så charmerande att titta på. Men de är, precis som Sverige, ett lag utöver det vanliga. Ett lag som alltid tycks göra resultat.

/Robin