Betygen efter säsongen 2019/20

Champions League, Handbollsligan

Mina hockeybloggande kollegor satte press på mig i veckan, när de bestämde sig för att betygsätta samtliga spelare i Kristianstads IK efter det snöpliga slutet på säsongen. Ingen liten uppgift, med tanke på omsättningen i hockeyklubbarnas trupper. Min uppgift blir något enklare, även om IFK Kristianstad just den här säsongen har haft större omsättning än vanligt.

Det handlar alltså om en helhetsbedömning från säsongen som har gått. En säsong där IFK som bekant slutade på tredjeplats i en Handbollsliga som aldrig fick se något slutspel. Lite mer svårbedömt blir det av just den anledningen. Det var slutspelet alla hade förberett sig inför och det var där som vi skulle få se hur en planerad formtopp skulle falla ut. I IFK:s position är det ju lätt att hävda att en tredjeplats är okej med tanke på att det var i slutspelet man skulle vara som bäst. Samtidigt får vi ju aldrig några bevis. Det hade lika gärna kunnat bli respass i kvartsfinalen som ett SM-guld. Det är bara spekulationer.

Det jag har att gå på är alltså en tredjeplats i Handbollsligan.

    Fem kungar: Internationell klass.
    Fyra kungar: Mycket bra.
    Tre kungar: Bra.
    Två kungar: Godkänd.
    En kung: Underkänd.

    Richard Kappelin

    Gjorde sin bästa säsong i IFK och avslutar karriären med stil. Vann målvaktsligan – samma procent som Leo Larsson, men fler räddningar – och röstades in i All Star Team. Dessutom var han oftast den som fick förtroendet i de allra viktigaste (och svåraste) matcherna. Ett tydligare förstaval än tidigare. Kappelin var en trygg sista utpost under en säsong där IFK i övrigt signalerade allt annat än trygghet. Kappelin höll helt enkelt internationell klass under en hel säsong.

    Leo Larsson

    Om IFK:s målvaktspar nu kommer etta och tvåa i målvaktsligan är det klart att båda två har gjort en strålande säsong. Med tanke på målvakternas betydelse i handboll är det egentligen märkligt att IFK inte blir bättre än trea i ligan när man har haft en sådan duo att tillgå. Precis som Kappelin avslutar Leo Larsson karriären, men att Leo gör det i förtid är egentligen synd. Han hade haft många fina år framför sig, även om jag förstår hans resonemang kring att få jobba med farsan i familjens grusföretag. Leo Larsson var den siste spelaren från tiden då IFK förvandlades från en pigg uppstickare till totaldominant i svensk handboll. Nu går det ingen nöd på honom, men han hade ändå förtjänat ett betydligt roligare slut.

    Viktor Hallén

    Jag var och fingrade på tre kungar efter hans starka vårsäsong, men när vi nu pratar helhetsbetyg får Hallén nöja sig med godkänt. Hade ett generellt svagt 2019 när han kom tillbaka från operation, men samtidigt som Alfred Ehn fick en allt mindre roll (skadebekymmer) så växte Hallén med ansvaret. De obegripligt svaga avsluten flera meter utanför målet blev allt mer sällsynta och hade vi bara fått se ett slutspel så hade nog Hallén kunnat lägga på både en och två kungar i betyget. Så pass mycket uppåt pekade ändå hans formkurva. Nu får vi aldrig veta och vi vet fortfarande inte var han kommer att spela handboll nästa säsong. Hallén har kontrakt med IFK ett år till, men med Ehn och Emil Frend Öfors som konkurrenter har han fått fritt fram att lämna.

    Alfred Ehn

    Det gick längre och längre mellan tillfällena, men när Alfred Ehn väl var frisk nog att visa upp sig visade han hela tiden vilket hot han är i omställningarna. Om det så är förstafas-, andrafas- eller kontringar på avkast – Ehns snabbhet är nästintill omöjlig att handskas med. Var 70-procentig i läget, vilket tyder på att han även utvecklats i själva kantläget.

    Adam Nyfjäll

    Tittar man över en hel säsong går det helt enkelt inte att ge Nyfjäll något annat än full pott. 75-procentig i läget, fullständigt överlägsen mittsexa i skytteligan och MEP-ligan och dessutom i stort sett ensam på sin position i IFK – både framåt och bakåt. Nyfjäll var med facit hand den IFK-spelare som absolut inte fick bli skadad, vilket han heller aldrig blev, trots att han i stort sett spelade 60 minuter i match efter match. Nästintill sensationell utveckling jämfört med fjolåret, då han var långt bakom Arnar Arnarsson. Var överlägsen etta när tränarna och experterna fick rösta fram årets bästa mittsexa till All Star Team.

    Jihed Jaballah

    Handplockad av Ljubomir Vranjes kom Jaballah för sent till försäsongen efter pappersstrul. Den ursäkten köpte jag möjligtvis till en början, men ju fler chanser han fick, desto tydligare blev det att den här värvningen var så fel den bara kunde bli. Ett faktum som inte ens utmärkelsen till Afrikas bäste mittsexa kunde dölja. Lämnade också IFK i förtid, vilket förmodligen var en av klubbens riktiga succéaffärer den här säsongen, med tanke på att man faktiskt fick betalt för att släppa honom.

    Ludvig Jurmala

    Startade säsongen i IF, men i takt med Jaballahs floppar fick Jurmala en allt tydligare roll som andraval bakom Nyfjäll. En roll han skötte utan anmärkningar. Finns utvecklingspotential.

    Anton Halén

    Hade en oerhört märklig höst i samband med att turbulensen kring Ljubomir Vranjes var som värst. Kunde missa rena frilägen genom att skjuta meter utanför målet, vilket är en minst sagt ovan syn. Men i takt med att laget blev bättre blev även Halén det och när jag nu sammanfattar får jag ändå medge att han har gjort en bra säsong. Varken mer eller mindre.

    Valter Chrintz

    Delade speltiden med Halén och det är lite samma läge när det gäller Chrintz. Just när han krigade om en landslagsplats inför EM, var han kanske mer anonym än någonsin. Mycket berodde att han helt plötsligt fick mindre speltid, men också på att han inte överglänste sin kantkollega. Trots det var Valter Chrintz sitt trogna jag och bjöd på mycket av det lilla han fick visa under EM. Sett till hela säsongen bedöms han på samma sätt som Anton Halén. Bra, varken mer eller mindre.

    Olafur Gudmundsson

    Extremt svårbedömd säsong skulle jag säga. I sina bästa stunder fem kungar, men samtidigt mycket skadad och i stunder överambitiös. När IFK gick som bäst under senhösten var han utan tvekan en av hela ligans bästa spelare, men här väger jag in helheten, vilket också ger mig en luddig säsongsstart och en skadefylld vår. Men missförstå mig rätt, Olafur Gudmundsson är fortfarande IFK:s enskilt viktigaste spelare. Utan tvekan.

    Philip Henningsson

    Jag trodde nästan att Henningsson hade gett upp karriären som anfallsspelare att räkna med på hög nivå. Han hade ju gått allt mer åt att bli en ren försvarsspelare. Men den här säsongen bevisade han motsatsen. Henningsson var den spelare som genomgående såg till att hålla hotet från vänster- och mittnio vid liv när Olafur Gudmundsson var skadad. Plus att han hade en bärande roll i försvarsspelet. Henningsson var genomgående bra, vilket också innebär tre kungar.

    Gregor Ocvirk

    Värvades sent, men inte så sent. Det hette att ”Grega” skulle bli nyttig för IFK under våren, men han fick ju knappt ens spela. Något kort inhopp här och där, mer var det inte. Inhopp som knappast imponerade, men som heller inte var så dåliga att jag skulle döma ut honom fullständigt. Den här säsongen var så klart underkänd, men kanske finns det fortfarande potential hos ”en av Europa största talanger”. IFK:s ord, inte mina.

    Emil Hansson

    Går knappt att bedöma, men jag gör det ändå. Lämnade tidigt i höstas när läget i IFK var som värst. Vantrivdes och fick magert med speltid, men gjorde inte sämre ifrån sig än någon annan.

    Helge Freiman

    Hade, precis som resten av laget, en jobbig start. Började lyfta samtidigt som IFK toppade formen före jul, men blev typiskt nog skadad, vilket ställde till resten av säsongen. Ger honom ändå godkänt för den stigande formen där man såg mer av den gamle Helge Freiman än man har gjort på länge.

    Marc Canellas

    Kommer ni ihåg honom? Spanjor. Spelade mittnia. Hade ett och annat lurigt inspel till linjen. Inte? Nej, Canellas lär förbli en parentes i IFK:s historia och jag kan tycka att det är lite synd. Han var en sevärd spelare, på gott och ont, med en stor potential som aldrig fick fäste.

    Fredrik Petersen

    Säsongens mest oväntade värvning, alla kategorier. Har inte varit usel, men inte särskilt strålande heller. Petersen har gjort det i alla fall jag förväntade mig av honom. Han har satt fart på bollen, gjort ett och annat genombrott, snurrat lite… men räcker det i ett guldjagande IFK? Jag har svårt att se potentialen. Och jag har samtidigt inte riktigt förstått vad det är man vill ha ut av Petersen eller vilken roll han ska ha.

    Simon Birkefeldt

    Här pratar vi om en spelare som, innan han kom till IFK, gjorde en hel del nytta i Melsungen i Bundesliga. Klart att förväntningarna var därefter. Men det spelar egentligen ingen roll om IFK hade värvat honom från allsvenskan, han hade inte infriat förväntningarna oavsett. Herregud, han har ju knappt fått spela anfallsspel överhuvudtaget. Och när han väl har spelat så har han bara bevisat att det inte går. Inte ens Vranjes har ju trott på honom. Har fått en del inhopp i försvaret, där han har fått vissa lovord, men ärligt talat tycker inte jag att han har varit särskilt imponerande där heller. Vårdslös, snarare. Har kontrakt ett år till, men jag skulle bli förvånad om han är kvar när säsongen börjar.

    Teitur Einarsson

    Ett av säsongens stora utropstecken. Började lika svajigt som resten av laget, men har, för att citera Vranjes, ”lärt sig spela handboll”. Har utvecklat sin spelförståelse mer än vad som går att förvänta, väljer rätt i fler situationer, sätter sina medspelare i lägen och har kvar sitt fruktade skott. Det här är en diamant som IFK verkligen ska vara nöjda att man lyckades förlänga med. Kommer bli en stjärna framöver och för min del var han den här säsongens bästa högernia i Handbollsligan.

    Ljubomir Vranjes (tränare)

    Uttåget i semifinalen förra säsongen är glömt. Det här var året då Vranjes var chef från början och verkligen skulle sätta sin prägel på laget. Det började med rullespel, internt missnöje och allmän förvirring i hela Handbollssverige. Vranjes ville uppfinna hjulet på nytt och sätta grunderna, men såg samtidigt till att IFK åkte ur sin Champions League-grupp utan att ens kunna utmana. En besvikelse. Och när man till slut började spela ”som vanligt” rullade segertåget igång, samtidigt som man snodde poäng av både Bukarest och Plock, som båda är kvar i det avbrutna Champions League-slutspelet. Det var en onödig höst, följd av en trögstartad vår efter EM. Hade Vranjes något på gång inför slutspelet? Kanske, kanske inte. Det enda jag kan bedöma här är en tredjeplats i ligan och en svag Champions League-insats. Lägg dessutom till ett antal värvningar som Vranjes knappast kan svära sig fri från Med de förutsättningarna som gällde kan det inte vara godkänt.

    Jesper Larsson (sportchef)

    Kanske är det taskigt att börja betygsätta en sportchef efter just den här säsongen, men jag har samtidigt fått önskemål om detta även tidigare säsonger. Jesper Larsson har ju faktiskt värvat spelare som Teitur Einarsson och Adam Nyfjäll, men den här säsongen har inte varit rolig, det står helt klart. Vilket ganska enkelt förklaras med att nyförvärven varit extraordinärt svaga. Simon Birkefeldt, Jihed Jaballah, Gregor Ocvirk och Fredrik Petersen är värvningar som väcker frågetecken. Felrekryteringarna beror lite på otur (Birkefeldt var trots allt en Bundesliga-spelare), men inte bara. Varför man skulle krångla till det för sig med spelare som Jaballah och Ocvirk har jag svårt att förstå. Men det ligger samtidigt i linje med det jag hävdat länge, att IFK tyckts göra saker mer komplicerade än de behöver vara. Och där ligger ansvaret inte bara på ”Jeppe”, utan i allra högsta grad även på Vranjes, som ju rimligtvis begär/godkänner alla värvningar. Jag saknar en tydlig tanke med hur truppen ska byggas. Ska där finnas en tydlig startsexa och sedan yngre (helst egna) talanger där bakom, eller vad är planen? Fortsättning följer onekligen…

    /Robin