Den sista kollapsen, guldlaget (?) 22/23 och kraven på en rejäl ersättning för Wille

Det blev en något pinsam avslutning på säsongen, det får vi ändå konstatera. IFK föll ihop fullständigt och var aldrig nära att röra Skövde i det som blev säsongens sista hemmamatch. Anledningarna till kollapsen var så klart många, det som kunde gå snett gick snett. Anfallsspelet, med Anton Hallbäck som undantaget, sattes ur spel fullständigt. Markus Olsson förblev mållös så länge matchen levde. Vasja Furlan började förvisso piggt, men när desperationen och irritationen växte försvann också all tajming i bollsläppen. Bakåt var det också en smärre katastrof. Varenda IFK-försvarare förlorade sina man-man-dueller och mittlåset med de ”the Henningssons” har väl aldrig blivit så avslöjat. Och till slut det undermåliga målvaktsspelet. Som det egentligen har varit genom hela semifinalserien, bortsett från Gustaf Bankes galna kvart uppe i Skövde. Då är det svårt att vinna semifinalmatcher, även om det just igår förmodligen inte hade räckt särskilt långt ändå.

Nej, det var rakt igenom en oerhört svag avslutning på säsongen.

***

Men vid en summering går det inte att landa i någon annan slutsats än att IFK har gjort en stark säsong. Inte sett till förväntningarna som alltid finns på laget och klubben, men sett till vilket lag man faktiskt har ställt på banan. Det har inte varit något guldlag på pappret. Inte ens ett finallag skulle det visa sig. Och anledningen till att IFK åkte ut mot Skövde var inte att man underpresterade – man gjorde tvärtom flera av sina starkaste matcher på hela säsongen i den här serien – utan för att Skövde var ett bättre lag.

Sett över en hel säsong har IFK egentligen bara haft en enda fungerande niometersuppställning. Markus Olsson, Vasja Furlan och Anton Hallbäck. Tre spelare som fått sanslöst med speltid. Johan Nilsson hade en fin vår före skadan, men det var också när Furlan var borta, så i det stora hela har man egentligen inte haft truppen för att kunna byta runt mer än vad man har gjort. Att både Olsson och Hallbäck hållit sig skadefria med den belastningen är imponerande och även en förutsättning för att gå så långt som man ändå gjorde.

På så sätt ska man ändå vara glada över att det inte blev något Europaspel den här säsongen, vilket man garanterat hade med i beräkningarna när man släppte Teitur Einarsson till Flensburg. Att den försäljningen skulle vara anledningen till finalmissen tror jag inte en sekund på. Då har man glömt hur långt nere i skorna Teitur var den sista tiden i klubben, med en utveckling som bara gick neråt. Anton Hallbäck hade varit ett givet förstaval oavsett. Att Teitur sedan har varit bra i Flensburg, där han kom till en helt annan omgivning utan krav och förväntningar som tyngde, visade nog snarare att klubbytet var en bra lösning för alla parter.

Jag är rätt övertygad om att ingen annan tränare hade gjort det bättre med IFK den här säsongen än vad Jonas Wille och Uffe Larsson har gjort. De har gjort vad man kan förvänta sig och lite mer med det här laget, även om den riktiga fullträffen i slutspelet uteblev.

***

Med en trupp som (väl?) är spikad inför nästa säsong är förstås det stora frågetecknet nu vad som händer med Wille och Norge. I IFK:s egen intervju med honom efter matchen rundade han den direkt frågan om nästa säsong och även i vår egen intervju så tycktes han veta mer än vad han gav sken av. Känslan, och det är bara en ren känsla, just nu är att Wille nog inte har så lång tid kvar i Kristianstad. När det 100-procentiga beskedet om framtiden kommer verkar vara luddigt och egentligen är det helt otroligt att IFK står i mitten av maj och inte vet vilken tränare man ska ha när försäsongen drar igång på allvar om någon månad. Om Norge nu skulle välja Wille så borde IFK, just av den anledningen, kunna kräva en rejäl ersättning.

***

Oavsett vem som tränar laget nästa säsong så ser framtiden ändå ljus ut. Truppen ser bättre ut än på flera år och med Trym Johnsen, Matias Helt Jepsen och Andreas Cederholm in har IFK nästa år ett lag för guldstrid.

Samtidigt har man plötsligt väldigt många spelare utan någon given plats eller roll att fylla. Det Wille misslyckades med den här säsongen hade också att göra med det han lyckades bäst med. IFK hade grundseriens bästa försvarsspel, men hade samtidigt oändligt svårt att få igång ett fungerande kontringsspel. Det hade ju så klart att göra med de dubbla bytena där både Hampus och Philip Henningsson bara spelade bakåt. Minst ett av de bytena måste elimineras till nästa säsong – och vem ska då bort? Då sitter IFK plötsligt med två rena försvarsspelare på bänken, för i anfallsspelet finns där inte mycket plats över. Markus Olsson och Trym Johnsen på vänsternio, Zoran Bozic, Isak Larsson och Matias Helt Jepsen på mittnio och Andreas Cederholm och Anton Hallbäck på högernio. Det ska mycket till för att ytterligare spelare ska trycka sig in och få rimligt med minuter där.

Men det är kanske ett lyxproblem i sammanhanget. Dessutom är det så att Europaspel väntar nästa säsong. Av Sveriges fyra platser har Sävehof redan säkrat en tack vare seriesegern. Och eftersom man också vann cupen har tabelltvåan IFK Skövde redan fått den platsen. Av de två återstående Europaplatserna går alltså en till tabelltrean IFK och en till Ystads IF, oavsett utgång i slutspelet. Det som står på spel är då i vilken cup man ska hamna, där svenska mästaren och seriesegraren (eller tabelltvåan Skövde, om Sävehof även vinner SM-guld) ska spela i mer attraktiva European League, medan de två övriga lagen spelar i European Cup. Det är väl dock troligt att IFK söker ett wildcard till European League i slutändan.

Med Jonas Wille vid rodret. Eller varför inte Stian Tönnesen. HK Malmös förre tränare känns fortsatt som det mest naturliga valet av ersättare med tanke på att han just nu går arbetslös.

/Robin