Förtrollningen, tränarnamnet Vranjes och den oundvikliga kraschen

Det blev aldrig riktigt bra mellan Ljubomir Vranjes och IFK. Det började med en vår 2019 där det blev 0–3 i matcher mot Alingsås och respass i semifinalen. Fortsatte med en höst 2019 som präglades av internt missnöje och allmän irritation. Sedan kom våren 2020 och en pandemi som gjorde det omöjligt att ge säsongen ett slutbetyg. Och så avslutades allt under hösten 2020 med en uppgiven spelartrupp och resultat som kraschade fullständigt.

Fast egentligen började allt med den där presskonferensen i slutet av januari 2019. Då hade IFK gjort det enda man kunde göra och sagt hej då till en Ola Lindgren som redan hade börjat stämpla ut, mentalt och till och med rent fysiskt. Ljubomir Vranjes satt som en solstråle och presenterades framför en förtrollad mediekår, mig själv inräknad. Det här skulle ju bli hur bra som helst. HUR hade IFK lyckats locka hit ett så etablerat tränarnamn?

Men när vi nu summerar de här åren så var det kanske just det som var problemet. Man hade tagit hit ett namn. Inte en tränare där man visste vad man fick. Med facit i hand hade man säkert ingen aning om vilket ledarskap man skulle få. Men med det här namnet var man villiga att släppa hela kontrollen, åtminstone i början. Ljubomir Vranjes fick fria tyglar att göra om precis allt, när man egentligen skulle ha förvaltat och byggt vidare. Den här orangea tråden – tänk att alla klubbar alltid har en luddig ”tråd” som ska följas när det passar – som det gärna pratas om när ungdomssektionen ska knytas samman med A-laget fick stå tillbaka, det här blev snabbt Vranjes show. Omklädningsrummen skulle bytas, mediestrategin åkte i papperskorgen och spelarna som varit bäst tränade i ligan var plötsligt dåligt tränade. De som vunnit SM-guld fyra år i rad kunde inte längre grunderna i spelet handboll.

När den här första kraschen kom hösten 2019 skrev jag att det borde falla på den sportsliga ledningen att göra klart vilken typ av klubb IFK är, vad man står för och vilket ledarskap man söker. Och också på styrelsen. Att inte bara lämna över den bestämmande makten till en tränare, bara för att han råkar vara ett namn med en hyfsat gedigen meritlista. Där undrar jag om IFK verkligen hade gjort sin research innan man anställde Vranjes. För det är ju onekligen, eller har åtminstone visat sig vara, rätt stor skillnad på att vara tränare i toppklubbar i Europa och en toppklubb i Handbollsligan. Så småningom hade man ju också samtal och det blev också en bättre balans och harmoni. Oroligheterna lugnade ner sig och alla verkade lite gladare igen, åtminstone på ytan. Och de som inte kunde simulera den här glädjen, de lämnade ju också klubben. Men problemet var ju att resultaten fortsatte att vara svaga. Egentligen hela vägen fram till där vi är nu. När den oundvikliga och sista kraschen till slut kom.

Vranjes lämnade och av en massa dåliga alternativ tog IFK till slut det enda rätta. I spåren som följde hette det visserligen i en semantisk debatt att Vranjes ställde sin plats till förfogande. Jag fattar ju också att det blir bättre så. Att ett ”gemensamt beslut” innebär att IFK kanske inte behöver betala hela den återstående lönen under kontraktstiden. Att ett CV i någon mån ser lite bättre ut. Och att man slapp en plågsam kamp om vem som skulle vänta ut vem. Skulle Vranjes till slut säga upp sig och ge upp sin lön – eller skulle IFK till slut tvingas ta till den stora vokabulären (och använda ordet ”sparka”) och samtidigt få en större ekonomisk smäll? Jag förstår att det blev bäst så här, även om det kan bli lite väl luddigt när man skriver på ett sätt på sin egen hemsida som får supportrar och folk i största allmänhet att tro att Vranjes har sagt upp sig. Den skillnaden är trots allt av viss betydelse. Här spekulerar jag väl delvis fritt ur min egen hjärna, men man behöver inte vara indian för att se tecken i skyn.

***

Så… Uffe Larsson in. Seger mot Alingsås. Leende på läpparna. Vi får se var framtiden tar oss och hur länge Uffe är kvar. Vill IFK ha en tränare kan de förmodligen inte hitta särskilt många som är bättre i det här läget. Men vill man också ha ett namn lär man sondera terrängen fram till sommaren. Det kommer så klart att fortsätta spekuleras om Kristján Andrésson och Staffan Olsson. Men är de sugna? Har IFK råd?

Så länge fokus läggs på ”tränare” och inte på ”namn” den här gången, så ser nog framtiden inte alltför tokig ut.

Jag tror att Uffe kan få rätt bra fart på detta IFK så att de mycket väl vara med och utmana framåt våren. Den chansen tror jag också att han kommer att få.

/Robin