Nyförvärven, kontrakten och Vranjes-sammanfattningen

Vi har en intensiv IFK-vecka bakom oss, med flera olika typer av nyheter som kan vara värt att kommentera i den här kanalen. Det är lätt att bli snurrig med alla namn som figurerar på in- och ut-kontot i klubben, så jag ser ett blogginlägg lite som ett terapeutiskt sätt att hålla ordning och reda i huvudet.

***

Om vi börjar med Max Granlund, finnen som dök upp i arenan i samband med Bukarest-matchen. Han är en 22-årig finsk vänsternia som alltså är aktuell för IFK. Jag fick aldrig något snack med varken honom eller hans agent Gustav Rydergård under besöket, men har senare varit i kontakt med Rydergård. Enligt honom finns det ett stort intresse för Granlund i både Skandinavien och Tyskland. IFK ska vara ett hett alternativ, men det är många ”om” med i bilden. Från IFK:s håll hänger så klart mycket på hur det blir med Olafur Gudmundsson och Philip Henningsson. Minst en av dem, kanske båda, måste säkerligen lämna för att Granlund ska bli aktuell. Annars skulle det bli överfullt på vänsternio.

Skulle då Granlund vara en bra värvning? Jag vet egentligen inte, för jag har aldrig sett honom spela. Enligt rapporterna från Hammarby, där han alltså är och tränar medan han sköter studierna i Stockholm, har han i alla fall ett stenhårt skott. Andra rapporter som nått bloggen är att det kanske inte är så mycket mer än en skytt. Å andra sidan är han en ung skandinav som skulle ha lättare att anpassa sig i Sverige och som uppenbarligen besitter en hel del potential. Och en lång, klassisk dyngskytt ser man generellt alldeles för få av i Handbollsligan.

***

Men om det är en bit kvar innan Granlund eventuellt blir klar för IFK så betraktar jag det som klart att Emil Frend Öfors ansluter till nästa säsong. Det ska till och med ha varit klart sedan en rätt lång tid tillbaka. Frend Öfors behöver nog ingen närmare presentation. Han ingick i det Alingsås-lag som IFK hade sina finalbataljer med 2015, 2016 och 2017. En vänstersexa med rätt läckert skott som nu sitter på utgående kontrakt i Wetzlar. En kanonvärvning.

Problemet, i den mån det nu är ett problem, är att Alfred Ehn sitter på utgående kontrakt, medan Viktor Hallén har kontrakt ytterligare en säsong. Sportchef Jesper Larsson vill inte kommentera vänstersex-positionen, men vi vet från säkra håll att IFK allra helst vill förlänga med Ehn och samtidigt bryta med Hallén. Sett till prestationer är det kanske inget konstigt i det, om det nu inte vore så att IFK förlängde med Hallén så sent som den 29 mars i år. Då hade Hallén dessutom en lång skadefrånvaro bakom sig och var inte alls tillbaka i någon vidare form, så förlängningen kändes redan då något förhastad.

Så ser i alla fall läget ut nu.

***

Olafur Gudmundsson är det stora namnet alla IFK-fans helst vill ha kvar. Där verkar läget fortfarande vidöppet. Själv säger han att han tittar runt på en del andra alternativ, samtidigt som IFK ligger på och vill ha ett snabbt besked. Hur det blir lär nog klarna i slutet av november eller början av december.

***

Läget på övriga spelare med utgående kontrakt:

• Alfred Ehn: Hänger samman med Viktor Hallén/Emil Frend Öfors-resonemanget.
• Philip Henningsson: Har tidigare fått erbjudanden från Tyskland och det är nog inte helt osannolikt att han lämnar för utlandet.
• Helge Freiman: Erbjuds inget nytt kontrakt.
• Marc Canellas: Ska också vara på väg bort och fått beskedet att IFK inte vill förlänga.
• Teitur Einarsson: Har erbjudits nytt kontrakt.
• Leo Larsson: Har erbjudits nytt kontrakt.
• Richard Kappelin: Har erbjudits nytt kontrakt.

***

Sedan har vi ju den här grejen om spelarmissnöjet med Ljubomir Vranjes. Jag har redan redogjort för mina tankar i två olika krönikor, men med tanke på hur eländiga vissa resonemang är på sociala medier kan det ändå vara värt att tydliggöra vissa saker. Våra uppgifter bygger så klart inte på vilda gissningar eller egna spekulationer. Det är trovärdiga uppgifter från en rad olika källor, som är helt oberoende av varandra. Det är egentligen allt jag kan säga om den saken, men jag vill ändå ha det sagt.

Här är de två krönikorna jag skrivit i ämnet. Den ena i lördags och den andra efter RIK-matchen i går.

”Signalerna har inte gått att missa – klart att IFK vet mer än de säger”

Att spelarna inte har varit nöjda med Ljubomir Vranjes ledarskap under hösten betraktar jag som glasklart. Där går Bladetsportens uppgifter inte att misstolka. Därför skulle det vara chockerande om varken sportchef eller styrelse kände till läget. Men de vet så klart mer än de säger. Och jag tolkar det som att saken för deras del är utredd. Ärendet är bordlagt. Återstår att se om spelarna håller med.

Ni känner säkert till IFK Kristianstads höst vid det här laget. Spelet har hackat och nyförvärven har underpresterat (eller inte presterat alls). Samtidigt har förklaringarna handlat om missade frilägen och individuell kvalité.

Resultaten har helt enkelt varit undermåliga. Förlust mot Redbergslid i morgon innebär till exempel att IFK inte ens är på slutspelsplats (i en haltande tabell, ska tilläggas).

Samtidigt har uppgifterna om spelarmissnöje blivit allt starkare och kommit från så många håll att det skulle vara tjänstefel att nonchalera. Precis som det skulle vara tjänstefel för IFK att nonchalera.

Därför blir man ju lite förvånad när ingen i klubben säger sig känna till något missnöje. Varken ordförande, sportchef eller tränare. Åtminstone inte nu längre.

Det var ”Bagdad Bob”-vibbar i svaren.

Men så illa kan det förstås inte vara. Vet vi, så vet IFK. Och även om spelarna inte vill, kan eller vågar uttala sig om situationen offentligt så är taket i klubben så pass högt att det här har ventilerats internt.

Ledningen vet alltså mer än de säger.

Bra så.

Men det innebär samtidigt att frågan hur man har agerat förblir obesvarad.

Ljubomir Vranjes kommer från klubbar som är på en helt annan nivå än IFK Kristianstad. Inte minst när det gäller individuell spelarkvalité. Att ställa samma krav på spelarna här som i Flensburg och Veszprem är helt orimligt. Här handlar det om att anpassa sig till nivån man befinner sig på.

Men i stället verkar Vranjes ha fått helt fria tyglar att bygga om, ändra på det mesta och sätta en kravbild på spelarna som tynger ner mer än det lyfter.

Att misslyckas är en sak. Men att inte ens våga misslyckas är värre. Och det är där jag har upplevt att IFK befunnits sig under hösten. Spelarna har varit mer nervösa för att missa en passning och riskera en utskällning, än att vara kreativa och problemlösande.

I grund och botten är ingen är större än klubben, inte ens Ljubomir Vranjes. Och det faller på den sportsliga ledningen att göra klart vilken typ av klubb IFK är, vad man står för och vilket ledarskap man söker. Inte bara lämna över den bestämmande makten till en tränare, bara för att han råkar vara ett namn med en gedigen meritlista.

Samtidigt är inte allt negativt. Våra uppgifter tyder på att Vranjes genomfört vissa förändringar och han säger ju själv att han kommunicerar med spelarna på ett annat sätt nu än tidigare. Jag vet inte om det hänger ihop med att det plötsligt har börjat se betydligt bättre ut även spelmässigt, men något ser i alla fall ut att ha hänt.

Alla spelare kommer aldrig att vara helt nöjda med sin tränare. Speltid, roll i laget och förtroende kommer alltid att spela in. Men någonstans måste det finnas en respekt och ett förtroende hos gruppen.

Där sitter inte jag på facit. Förmodligen inte IFK heller. Men om spelet nu börjar sitta och resultaten går i rätt riktning innebär det åtminstone ett problem mindre för både styrelsen och sportchefen.

***

”Kanske kan kritik mot chefen leda till något gott – igen”

Sommaren 2014 fick Ola Lindgren svidande kritik av spelartruppen. Sedan gick IFK Kristianstad och vann fyra raka SM-guld.
Historien är ju känd för att upprepa sig och vem vet, kanske är IFK på väg mot en ny guldera.
Hur som helst så var storsegern mot Redbergslid ett tydligt statement: Räkna inte bort årgången 2019/2020 ännu.

Inför mötet med RIK hade IFK bara vunnit två av sina nio senaste matcher. Men bakom de siffrorna dolde sig också en stigande formkurva som inte fått utlopp på grund av stentufft motstånd.

Vi såg tendenserna mot Alingsås. Fick se full fart framåt i målfesten mot GOG. Och en disciplinerad blandning av allt mot Bukarest.

Men mot Redbergslid släppte allt. Farten var kvar, disciplinen var där och mot ett förvisso svagt RIK var försvarsspelet toppklass. Det här var ett IFK som spelade med självförtroende och harmoni.

Stämningen i spelargruppen har det aldrig varit något fel på och den kritik mot Ljubomir Vranjes som har framkommit har inte primärt handlat om det som händer ute på planen. Men kanske var den här segern ändå ett sätt att visa för alla att det som har varit under hösten är historia.

Då var då och nu är nu, som Janne Andersson hade sagt.

För lite mer än fem år sedan, sommaren 2014, hade IFK åkt ut mot Lugi i semifinal och när säsongen skulle summeras med en spelarenkät fick tränaren Ola Lindgren stentuff kritik från truppen. Mats Samuelsson, sportsligt ansvarig i IFK vid den tiden, sa ungefär som den nuvarande ordföranden Anders Chrintz sa till Bladetsporten i lördags: ”Kritik mot chefen finns alltid”.

Men Samuelsson och Lindgren tog till sig av kritiken, korrigerade – och tog därefter fyra raka SM-guld.

Även det så kallade självspelande pianot slant alltså en del på tangenterna i början.

Och även om dagens trupp inte är av samma kaliber som en del tidigare årgångar finns det egentligen ingenting som säger att samma sak inte går att upprepa. I lördagens uttalanden från Chrintz, Vranjes och Jesper Larsson kunde man ana spår av att det redan hade skett vissa förändringar. Och sedan kom alltså den här överkörningen mot RIK.

Kanske är det en fingervisning mot var IFK är på väg: Uppåt.

I tabellen är det åtminstone så.

Till den absoluta toppen är det fortfarande en bit. Men med spelet man visat upp den senaste tiden råder det inga tvivel om att IFK ska vara ett topp fyra-lag när hösten har blivit vår.

Kanske kan kritik mot chefen ändå leda till något gott ibland.

/Robin