The end of an era, förändringar i IFK-truppen och slutbetygen

Det var det det.

På tisdag ska IFK ha ett utvärderingsmöte och nästa måndag börjar man träna igen. Försäsongsträning, alltså. När SM-finalerna inte ens har dragit gång. Det är det man kallar ett brutalt uppvaknande. The end of an era.

För det tog mycket riktigt slut i Kristianstad Arena igår. Det kom inte direkt som någon överraskning. Alla tecken har pekat ditåt och Alingsås har varit, om inte överlägset, så åtminstone klart bättre i alla tre matcher. Och det är kanske just med tanke på det, hur rättvist det är att Alingsås vinner med 3–0 i matcher, som är den största skrällen. Inte att IFK åker ut, utan sättet man gör det på. Visst är det en stor skräll och ett lika stort fiasko att den regerande mästaren inte ens går till final, men att man dessutom var totalt chanslöst är anmärkningsvärt och bekymmersamt. Genomuselt, rent av. Det har vält klubbens självbild på kraftig ända. Förmodligen är det ett sundhetstecken för svensk handboll, men internt inom klubben råder det nog viss förvirring och förtvivlan nu. IFK är inga mästare. Inget Champions League-lag. Inte bäst. Är man fortfarande Sveriges häftigaste handbollsklubb? Det återstår väl att se. Juryn överlägger fram till jul.

***

Nu ska det utvärderas. Vad gick snett? Hur ska man se till att det här inte händer igen? Vranjes säger att man måste träna bättre och då menar han nog verkligen BÄTTRE. Inte mer. IFK har faktiskt minskat träningsdosen, antalet träningar, sedan Ljubomir Vranjes kom. Men fokuset när man väl tränar har han inte varit nöjd med, det sa han redan tidigt när han kom. Vad det får för innebörd framåt nästa säsong vet vi däremot inte. Visst har Vranjes sin del i det här fiaskot, men att bara skylla på honom håller inte heller. Det hade varit omöjligt för vilken tränare som helst att komma in och göra exakt som Ola Lindgren har gjort i sju år utan att sätta minsta lilla prägel på laget. Det Mikael Franzén har gjort med Alingsås, den trygghet som finns i det spelet och i det laget, är imponerande. Men inte ens han gjorde det på två månader.

Jag skulle heller inte säga att just träningarna är det största problemet. Tränarbytet, formsvaga spelare och ett delvis nytt spel som skapat hjärnspöken är stora faktorer. Det har varit ett paralyserat lag som gått in i någon slags masspsykos och satt sig i den ena situationen krångligare än den andra. Situationer man inte har haft materialet att reda ut. För är truppen verkligen så bra som man har inbillat sig? Den individuella skickligheten har visat stora brister mot Alingsås, som haft bättre spelare på i stort sett alla positioner. I går behövde AHK inte ens spela särskilt lysande kollektiv handboll, man var klart bättre ändå. Hänger det ihop med form? Kanske. Men jag tycker nog att vi har övervärderat den här IFK-truppen. Laget har inte varit lika bra som sitt rykte.

Richard Kappelin är nog den som har uttalat sig på ett sätt som ligger närmast grundproblemet:

– Vi spelade väldigt fritt med Ola, efter tränarbytet har det varit mer att man ska dra på sig försvarare och sen släppa vidare. Och folk har, med facit i hand, inte riktigt klarat av det. Om en spelare drar på sig två försvarare och sen ska släppa vidare, då handlar det om var nästa spelare ska komma. Och när vi då ska välja i de situationerna blir vi ängsliga och osäkra.

Ändå har Vranjes sagt att han inte har gått in och petat så mycket i lagets sätt att spela?

– Men det har inte handlat om några stora förändringar heller, det är saker som spelarna ska klara av ändå…kan man tycka.

– Jag tror stenhårt på Vranjes koncept, men det kommer att ta lite tid.

***

Att det inte blir något Champions League nästa säsong är en ny verklighet. Tidigare har det varit en stor lockelse och anledning att välja IFK framför andra svenska eller utländska klubbar. Nu är det väl egentligen bara en mittsexa kvar att värva innan truppen är fylld, så på det sättet sitter väl IFK redan ganska säkert, även utan CL-spel.

Eller är truppen verkligen fylld? Visst, alla sitter med kontrakt för tillfället, men innebär det att alla med kontrakt spelar i IFK även nästa säsong? Jag är inte så säker på det. Vranjes uttalade sig i IFK Play inför gårdagens match och sa där att IFK är i kontakt med flera intressanta spelare. En del av dem skulle, enligt honom, vara namn på ”världstoppsnivå”. Var ska i så fall de få plats när truppen i princip redan är fylld? Så djup är inte IFK:s skattkista att man har råd att ha tre spelare på varje position. Och utan Champions League-spel finns det egentligen ingen anledning heller. EHF-cupen innebär inte alls samma belastning.

Min gissning är att vi får se fler förändringar i truppen än vad som tidigare har uttalats.

***

Eran är över för den här gången. Men IFK kommer tillbaka. För att man har resurserna, kunskapen och i många fall materialet. Men framför allt för att man måste. Kraven är enorma, både internt och externt.

***

Jag tänkte avsluta med säsongens slutbetyg på IFK-truppen. I klassisk kungastil där 5=landslagsklass, 4=mycket bra, 3=bra, 2=godkänt och 1=underkänt.

Betyg som så klart påverkas en hel del av det svaga slutspelet.

–

Stig-Tore Moen Nilsen. Outstanding i ligan och Champions League. Svag avslutning.

Arnar Freyr Arnarsson. Sin bästa säsong i IFK. Enormt stark säsong, som däremot avslutades svagt.

Richard Kappelin. Rakt igenom gedigen säsong och slutspel. Bäste IFK:are i slutspelet.

Leo Larsson. Sämre slutspel än Kappelin, men sett över en säsong har Leo och Kappelin varit ligans bästa målvaktspar.

Valter Chrintz. Stort genombrott under hösten. Inte samma flyt under våren.

Anton Halén. Slitvarg som inte får lika mycket uppmärksamhet som Chrintz, men som har gjort en stark säsong.

Olafur Gudmundsson. Spelade knappt i ligan i början. Ojämn form under säsongen. Hade nog förväntat sig mer av den här säsongen.

Emil Hansson. Fick magert med speltid i höstas. Lyfte när Uffe Larsson tog över. Stark tvåa.

Alfred Ehn. Ojämn och skadedrabbad.

Adam Nyfjäll. Satte aldrig något riktigt avtryck. Mestadels avlastning för Arnarsson.

Philip Henningsson. Stark bakåt, men behöver hitta tillbaka till anfallsspelet. Han behövs.

Teitur Einarsson. Står i skuggan av Moen. Vann faktiskt den interna skytteligan i grundserien.

Marc Canellas. Började lovande och var för det mesta bra i Champions League. Dalande formkurva. Hade högre förväntningar på honom.

Viktor Hallén. Skadad under hösten och kom aldrig tillbaka i gammalt gott slag.

Helge Freiman. Allt mindre speltid under säsongen. Långt till fjolårsformen.

Fotnot: Ludvig Jurmala och Johannes Larsson har, faktiskt, spelat för lite under hela säsongen för att man ska kunna sätta ett helhetsbetyg.

/Robin