Perfektion, sega finalen och rock'n'roll Jacobsen

Handbolls-VM

VM är över. Finalen var trist, bronsmatchen roligare. Grattis till Danmark, som däremot inte klarade av att slå Spaniens finalrekord från 2013 där man besegrade just Danmark med 35–19. Kvällens utklassning stannade vid 31–22 och den här bloggen landar i kvällens utökade kungabetyg:

Viasat. För mig har VM-sändningarna varit så nära perfektion man överhuvudtaget kan komma. Ola Wenström är pigg, påläst och alltid med på de senaste snackisarna. Ibland kan man annars få känslan av att studiosnacket ibland missar vad övriga handbollsvärlden pratar om, men Viasat har haft örat mot marken under hela mästerskapet. Martin Frändesjö är på god väg att bli en riktig handbollsprofessor med penna i hand och sin kutryggiga hållning. Ett par glasögon och några extrakilon så är vi hemma. Hanna Fogelström har väl fått sitt stora genombrott och känns så självklar och okonstlad med sitt kunnande. Perlskog/Hellgren är en vattendelare, men i min bok är de oslagbara inom handbollen. Viasat har breddat sin bevakning och gör minst lika bra inslag från andra lag och företeelser som man gör från det svenska lägret. Mina personliga favoriter har annars varit de här små klippen, inte sällan utan humor, som då och då dyker upp före reklampauserna. Det ska någon pigg redigerare och klippare ha beröm för. Handbollssändningarna har helt enkelt tagits till en ny nivå.

Nikolaj Jacobsen. Han har Mikkel Hansen, han har Niklas Landin, han har Rasmus Lauge. Men ändå, den danske förbundskaptenen är VM:s bäste taktiker. Han skickade ut Hansen som högernia, mest fall i fall Norge skulle ha listat ut receptet för att stoppa honom. Han såg till att Sander Sagosen till slut blev bänkad i den här matchen också, precis som i gruppspelet. Han gillar sju mot sex, men behövde inte ens spela det kortet för att utklassa Norge. Nikolaj Jacobsen tycks vara älskad av alla. Han går också, som vi skulle säga i Sverige, hem i stugorna. Trots sina tatueringar. Eller kanske delvis tack vare. Jacobsen är rock’n’roll. Respekt.

Karabatic. Trots ett sent inhopp i VM och en marginell försvarsroll i det franska laget kunde man ju ge sig f-n på att det skulle vara Karabatic som skulle avgöra bronsmatchen. Vilt jubel hos fransmännen som bara fortsätter att leverera resultat och medaljer i mästerskap efter mästerskap. Starten på den franska storhetstiden inleddes kanske strax före Karabatic tid, men snacka om att nivån höjdes med honom. Rasmus Boysens sammanställning nedan är smått otrolig.

Femteplatsen. Sverige avslutade snyggt i alla fall. Om än mot ett Kroatien som kanske inte är världskända för att göra sina bästa prestationer i meningslösa placeringsmatcher. Topp fem ser snyggare ut i historieböckerna. Lukas Nilsson har glatt oss, Kim Andersson har visat att han fortfarande håller toppklass, målvakterna har stundtals varit världsklass och spelarna verkar glada och nöjda med tillvaron. Det var ett okej mästerskap, men i EM om ett år kommer det att krävas mer.

Finalen. Själv föredrar jag både den danska och den norska handbollen före den franska och den tyska. Men när Danmark och Norge möts i en ojämn match utan nerv, utan intensitet och där klasskillnaden blir så total, då är det inte särskilt underhållande. Det är handbollens stora nackdel. Danska världsklassprestationer i all ära, men finalen var en välkammad handbollshistoria som, i jämförelse med med Tyskland–Frankrike, faktiskt var ganska tråkig. Låt vara att det bara var en bronsmatch, men där var det åtminstone fullt blås och jämnt i 60 minuter.

/Robin