Stjärnorna, framtidens landslag och tidernas tyngsta karantän

Sverige tappade flytet. Det som tog Glenn Solbergs nya landslag till final var inget som visades upp mot Danmark. Den matchvinnande målvakten stod inte i Sveriges mål. Omställningarna mattades av mer och mer. 50-50-domsluten gick inte Sveriges håll. Men hur man än vänder och vrider på finalen är det, som åklagare Petersson skulle säga, svårt att komma runt de bommade lägena.

Där försvann VM-guldet – men framtidstron är kvar. Det är bara att lyfta på hatten och tacka för underhållningen.

Stjärnorna. Det var det svenska laget mot de danska stjärnorna – och stjärnorna vann. Mikkel Hansen bästa målskytt och Niklas Landin med 15 hopplösa räddningar. Och med stjärnor som levererade gavs det även utrymme åt andra. Svenska lagspelare som stuckit ut under VM – Carlsbogård, Claar, Sandell –hamnade plötsligt i skymundan mot danska lagspelare som inte alls stuckit ut. Nikolaj Öris bombade in fem på fem. Jacob Holm gjorde fyra raka när matchen skulle avgöras. Det var INTE vad Sverige behövde. Men återigen… utan Niklas Landins storspel hade vi förmodligen haft helt andra tongångar här inne. Det är kanske inte svårare än så. Det svenska laget tog sig till VM-final, men till slut blev världsspelarna för bra.

Framtidens landslag. Ja, hur ser det ut? Troligtvis, förhoppningsvis, så likt det här som möjligt. Samtidigt går det att hitta spelare som möjligen skulle platsa bland de som tackade nej eller inte kunde kunde vara med av andra anledningar. Mikael Appelgren är väl given i målet. Men redan därefter blir det svårare.

Om det ska in andra spelare i det här laget innebär det också att någon eller några ska bort. Och vilka ska i så fall petas? Efter den här turneringen? Knappast Carlsbogård/Claar/Jönsson. Och då skulle där i så fall finnas bänkplatser eller bakgrundsroller över till etablerade landslagsspelare som Linus Arensson, Lukas Nilsson och Simon Jeppsson. Samtidigt som lovande Oskar Sunnefeldt, Jonathan Edvardsson och i viss mån Eric Johansson jagar där bakom.

Jag kan väl tycka att man inte borde vara diskvalificerad för landslagsspel på grund av ett pandemi-nej, men däremot ska man så klart förtjäna sin plats. Och jag kan inte se att Glenn Solberg ändrar i den här truppen mer än att han möjligen plockar tillbaka Jeppsson igen när han är frisk. På de andra positionerna borde det finnas plats för Andreas Nilsson i en trupp, medan det kanske är mer osäkert med Jesper Nielsen. Det kanske mest intressanta är hur Solberg resonerar med Niclas Ekberg. Högersexan tillhör de bästa i världen på sin position, men har tackat nej, sen ja, sen nej igen. Sportsligt är han given, men hur länge? Och har Solberg, en förbundskapten med viss prestige vad det verkar, tålamod med velandet från nej, till ja, till nej och till ja?

Tidernas tyngsta karantän? Själv kommer jag nog inte att älta den här finalen i mer än de närmaste timmarna. Men jag är inte avundsjuk på de svenska landslagsspelare som nu ska hem och sätta sig i karantän runt om i Europa. Att vara instängd flera dagar i en tom lägenhet utan något annat att göra än att fundera, det låter nästan som tortyr när man just kommer från en tung och frustrerande finalförlust. Om jag bara skjutit två centimeter till vänster. Om jag bara flippat i stället för att dra lågt. Det är tankar som kan förgöra den bäste. Nu är det ju professionella idrottsmän vi pratar om, så de ska väl klara av det här också, men jag höjer ett omtankens finger. Och jag passar samtidigt på att rekommendera ”Your honor” och ”The undoing” på HBO. Två korta seriemaraton ska nog göra susen.

***

Med det så tackar den här bloggen för sig för det här mästerskapet. Det har, som alltid, varit en ära. Nu går vi vidare med vår, viktiga matcher och slutspel i både Handbollsligan och SHE.

Tack för visat intresse!

/Robin