Det svenska systemet, finalhotet och Palickas likhet med Diggins

Handbolls-VM

Det kändes oroligt hela vägen. När kommer de franska målvakterna igång? Hur lång tid tar det då innan de är ifatt? Hur reagerar Sverige om det blir förlängning?

Men så här några timmar efteråt, när jag har smällt alltihop, kan jag mer förstå hur det var att se matchen som neutral åskådare. Det var ju egentligen aldrig någon fara. Sverige hade full kontroll i 60 minuter. Ledde med två, tre, fyra, bollar hela vägen. Inga misstag, trygghet överallt. Sverige levde verkligen upp till det lilla favoritskap som i alla fall den här bloggen hade byggt upp.

När det gäller en kungalista är det som det har varit hela turneringen. Hur lyfter man fram enstaka prestationer eller hjältar i ett lag där hela konceptet bygger på att alla är precis lika stora – eller små – stjärnor? Ett LAG som tar fram så starka känslor, både hos sig själva och hos de som tittar. Det pratas och skrivs så mycket om bragder efter ikväll och vi tas tillbaka till skrällen och VM-guldet 1990. Nu återstår visserligen turneringens viktigaste match (har vi några superlativer kvar om det blir guld?) men jag kan verkligen förstå jämförelsen. Det finns en möjlighet att det här är starten, ett embryo, till något liknande det Bengan Boys inledde i och med guldet 1990. En laganda, en älskvärdhet – och en förbundskapten som inte yppar ett ord under timeouterna.

    Med det sagt. Kungar ska delas ut.

    Palickas Diggins-räddning. Räddningen före pausvilan tål att ses precis hur många gånger som helst. Den fick mig att tänka på Jessie Diggins, längdskidåkaren, ni vet. Tidigare i dag blev hon den första på fem år att besegra Therese Johaug på 10 kilometer fristil. Amerikanskan plågade sig fram på ett sätt som inte såg hållbart ut, men snabbt gick det. Och efteråt sa hon:

    ”Vissa människor får skidåkning att se enkelt ut, men jag tror att jag får det att se riktigt smärtsamt ut.”

    Exakt så är det med Andreas Palicka. Vissa målvakter bara står rätt, blir träffade och får allt att se väldigt enkelt ut. Inte Palicka. Han räddar med alla kroppsdelar han har – i vinklar som borde vara omöjliga. Han får det att se riktigt, riktigt svårt ut att vara målvakt. OCH smärtsamt. Samtidigt är det delvis därför man verkligen unnar honom – och Diggins, för den delen – segrar. Palicka svettas och har ont. Han ser ut att lida sig igenom sina 60 minuter. Men han får vinna, han gråter i segerintervjuerna och det finns en sådan innerlig stolthet och glädje som smittar av sig till alla som haft privilegiet att få titta på. Vilken lagkapten.

    Svenska skallarna. Nu menar jag inte vinnarskallar eller att de har en kyla som gör att de kan leverera under press. Jag pratar om intelligensen. Spelförståelsen. Sverige gör ju nästan inga misstag. Har inte gjort på hela turneringen. Alla spelar på ett sätt som vi hyllade Albin Lagergren för att vara ensam om för några år sedan. Bollarna släpps i rätt läge och till rätt spelare. Det tas inga egna avslut när chanserna att göra mål egentligen är större någon annanstans. Det är som att Carlsbogård, Gottfridsson, Claar (åh, så bra han var), Lagergren… allihop, har ett slags inbyggt system i hjärnan som på några hundradelar beräknar vilket beslut som ska tas för att anfallet i slutändan ska leda fram till ett mål. Det är i sanning imponerande. Och det är samma sak i försvaret. Varenda litet lyft, varje gång man släpper en utsida för att undvika utvisning, allt känns så genomtänkt.

    De senaste åren har det talats mycket om att handbollens utveckling handlar om fart och kraft i samförstånd. En genial mittnia som skapar utrymme åt kraftfulla ytternior. Men det Sverige har visat är att det inte behövs särskilt mycket kraft. Fart, visst, det är en förutsättning. Men med fart och spelförståelse kan man bevisligen komma ohyggligt långt. Smarta spelare med fart. Det är minsann värt två kungar i den här bloggen!

    Finalhotet. Danmark, Danmark, Danmark. Mikkel Hansen är igång igen efter fiaskot i kvartsfinalen. Tolv mål mot Spanien (bara två straffar) innebär att Sverige behöver oroa sig en del för honom. I övrigt har de imponerat precis så lagom mycket som de har behövt för att ta sig vidare. Men det som oroar mig är det där sju mot sex-spelet. Det kan lika gärna vara en förbannelse för danskarna som det kan vara matchvinnande. Men oavsett vilket är det en faktor som Glenn Solberg måste ta sig an med stort allvar. För skulle Sverige lösa danskarnas anfallsspel, hålla matchen jämn eller rent av gå ifrån – då kan vi ge oss på att det kommer bli sju mot sex-spel.

    Då återstår det att se hur det låga tempot gifter sig med det svenska försvaret. Eller med det danska anfallet. Det är inte givet att det är ett vapen som leder till danskt VM-guld, men det är ett vapen som oroar mig något. Det finns helt enkelt så många variabler att beräkna även för de inbyggda svenska systemen. Låt oss bara hoppas att hjärnorna inte överhettas av att danskarna är en man mer.

    /Robin